Vad är grejen med vita vantar på museer?   

 

När du besöker ett museum, är du en sådan som fantiserar om hur det skulle kännas att hålla i alla föremål? Dra handen över ett ovanligt vackert tyg eller klappa lite på en skulptur? Som konservator tycker jag inte det är det minsta konstigt eftersom mycket kunskap fångas upp genom att känna på och väga föremål i händerna. Det ingår i yrkesrollen att försiktigt men också handgripligen identifiera och bedöma skicket på de material som föremålen består av. Alla museiföremål har en sak gemensamt; de hanteras av människor. Det mesta av hanterandet har redan skett, i föremålens historia innan de kom till museet, från tiden då de tillverkades och brukandes. Men för en konservator är det också centralt vad som händer från att ett föremål hamnar i en museisamling, och om vi nu ska prata om vita vantar så är det hantering och omhändertagande i den bokstavliga meningen som är i fokus.

Riktigt gamla spår av mänskliga händer i SHMs samlingar finns på förhistorisk keramik från brons- och järnålder. På just de här skärvorna är det inte keramikerns händer man ser utan förevigade avtryck av barnfingrar. Någon har tagit i den då fortfarande mjuka som säkert stod på tork hos keramikern i väntan på bränning. Vi kan bara spekulera i om det var en ung medhjälpare eller en nyfiken hand som bara inte kunde låta bli.

 

Ett annat fint exempel på hantverksspår är en bit av ett handavtryck i en bok som tillhör Skokloster Slott. Boktryckaren har råkat smeta av lite trycksvärta med handen på en av sidorna.

 

Om man tittar riktigt nära på föremålen så finns de nästan alltid där, fingeravtrycken. Men med undantag för äldre keramik, lera och tegel är det ovanligt att de kommer från tillverkaren, mycket vanligare är spår av det betydligt mer sentida museiarbetet. Men jobbar inte alla på museer med vita vantar? De vita fingervantarna av bomull har kommit att förknippas med museer, särskilt med konservatorerna, och har blivit en symbol för varsam hantering. Vid konstauktioner lyfts dyrbara målningar i förgyllda ramar av händer med vita fingervantar, av varsamhet men också som indirekt symbol för värdet på det som hålls upp.  När högre samhällsklasser skildras på film och måltider serveras i praktfulla matsalar blir de vita vantarna en del av uniformen för den skickliga och diskreta personalen. Det är såklart praktiskt med handskar när varma tallrikar ska bäras fram men ger också en känsla av renlighet när de döljer tjänstefolkets ofta valkiga och hårt arbetande händer.

Falsk säkerhet och de vita bomullshandskarnas förbannelse

De vita handskarna blev vanligt på museerna ganska sent i historien, under andra halvan av 1900-talet. Innan dess var det oftast bara händer som gällde, men handskarna har inte bara varit en välsignelse för föremålen. En ovan bärare av bomullsvantar blir lätt klumpig, så på bibliotek och arkiv där besökare får bläddra i äldre böcker och dokument så föredrar man på många ställen att besökaren hanterar papper och bokband med rentvättade och nakna fingrar. Det finns undantag där en skyddande handske är nödvändig, men då inte i första hand för att skydda föremålet utan när pigment som ger vackra färger åt bokband innehåller ämnen som arsenik, kvicksilver, krom eller bly.

Idag är det ovanligt att konservatorer använder vita bomullshandskar just för att man blir fumlig, men kanske ännu viktigare för att tyghandskar visat sig inte göra ett särskilt bra jobb med att skydda vare sig bäraren eller materialen. De inger falsk säkerhet när de i själva verket inte håller undan fukt från handsvett, och de skyddar inte heller från kontakt med oönskade ämnen som bekämpningsmedel på textilier eller kladdiga rostskyddsmedel på metall. Bomullstrikå tar upp smuts och partiklar på samma sätt som en städtrasa och man flyttar sedan runt partiklarna mellan föremålen. En tunn gummihandske av samma typ som man har i exempelvis vården är det bästa alternativet, så allt oftare syns idag konservatorer på bild inte med vita vantar utan med blå.

Vid en genomgång av silverföremål märkte jag diffusa fingeravtryck på några av bägarna från 1600-talet. Det var moderna avtryck eftersom silvret rengjorts inför utställning, men samtidigt var det något konstigt med bilden. I närbild blev mönstret tydligt: trikåstickade avtryck av vantar! Kanske var det en ovanligt varm dag den gången och då är lätt hänt att man utan att tänka på det torkar av sig i pannan med handen eller blir lite extra fuktig om händerna. Eller så har vantbäraren flyttat något helt annat en stund tidigare, kanske en inoljad bössa i samma utställning och flyttat med sig lite vapenfett över på nästa föremål?

 

Men är det verkligen så farligt med lite fingeravtryck?

Låt oss ta ett föremål av blank metall som exempel, ett polerat svärd med klinga av stål eller en polerad silverkanna. Om jag sätter ett fingeravtryck på ytan idag så kommer det knappt att synas, men om vi väntar så kommer tiden att göra jobbet och ämnena i avtrycket etsar sig sakta in i ytan. Det kanske inte syns första veckan, kanske inte ens första året, men tids nog framkallas mönstret. Det jag hade på händerna förenar sig med lite av ytan, och även om ytan går att göra ren och processen avstannar så har vi ändå fått ett avtryck som etsat sig ner i ytan. En porös yta som hos textil, papper eller obehandlat trä suger upp ett fingeravtryck och kan hålla kvar det längre än en slät yta och det kommer med tiden framträda som smutsiga fläckar.

Ner i det forensiska kaninhålet

 Det är inom brottsbekämpning och forensisk vetenskap som den mesta forskningen på fingeravtryck görs. Med moderna analysmetoder behövs det väldigt små mängder för att få fram olika typer av information. Idag kan man ta DNA-prov eller se vilka mediciner eller droger en person tagit från så lite material som ett fingeravtryck.

 

Konservatorns arbetssätt liknar på många sätt forensiskt arbete. Vi tittar efter spår på föremålen med liknande frågeställningar som en brottsplatsutredare för att försöka förstå vad som skett bakåt i historien. Orsaken till det nuvarande skicket kan påverka vilka metoder vi använder för att konservera ett föremål. Vi vill inte radera ut information, samtidigt som det som bryter ner ska tas bort. Ledtrådar till det nuvarande skicket kan vara nedbrytningshastighet hos olika material i olika miljöer, främmande ämnen som påverkar föremålen och plötsliga händelser som satt fysiska spår. Men till skillnad från brottsplatsutredaren blickar vi också framåt i tiden för att skapa förutsättningar för ett långt liv för föremålen i museet.

Vi blir allt bättre på att förstå de här processerna så de fingeravtryck som syns på föremålen är oftast inte nya. Jag kanske ser spår av en museikollega som lyfte föremålet för femtio eller hundra år sedan och vars avtryck blivit synliga sakta över tid efter hand som de kemiska processerna jobbar sig in i ytan. På metaller kan handavtryck i teorin vara lika gamla som föremålet självt när mönstret väl etsat sig fast.

Men vad är det då på min hand som är så starkt att det kan etsa metall? Vad består ett fingeravtryck av egentligen? Huden i handflatan har svettkörtlar, något som blir extra tydligt när vi är nervösa. Men handflatan saknar faktiskt talgkörtlar, så det fett som finns i ett fingeravtryck kommer inte inifrån utan från andra ställen på kroppen eller från andra platser som handen varit i kontakt med. Till största delen består kemin i avtrycket av aminosyror, proteiner, urea, fettsyror och salt…och kanske ingredienserna i den där tonfisksmörgåsen som du åt på lunchen? När fukten från svettkörtlarna dunstat bort i avtrycket, något som går ganska fort, är det fettet och de andra ämnena som sitter kvar på ytan. Exakt vad våra avtryck innehåller är individuellt och påverkas av ålder, yrke, livsstil, vanor och ovanor. Använder du kosmetika eller hårprodukter som kladdar? Jobbar du med något som kan bli kvar på huden? Är du en person som tvättar händerna både före och efter att du ätit, eller kanske inte alls? Ibland ger de spår vi lämnar till och med förutsättningar för andra livsformer. Ett tydligt exempel på att det finns mycket på våra händer som är smaskens för exempelvis mikroorganismer syns på bilden: en pistol där vitt mögel har börjat växa i näringen från ett tumavtryck!

 

Att med respekt för historien hantera museernas samlingar innebär att bevara samtidigt som konservatorn ska lämna så lite spår av sig själv som möjligt. På ett forensiskt plan är detta närmast omöjligt men rutinen att dra på sig plasthandskarna är för de flesta av oss reflexmässig. Javisst, det blir kanske lite svettigt ibland men handskarna ingår i uniformen när det materiella kulturarvet rent bokstavligen ska tas om hand.

 

Christina Tengnér, Metallkonservator på SHM.