Tillbaka till Pryssgården

Serien av inlägg där vi berättar om accessionen är äntligen tillbaka. Nu är det dags för oss att presentera mer konkret hur de ärenden som vi arbetar med kan komma att se ut. De olika ärendena kan variera i hur stor arbetsinsats de kräver, och framför allt så varierar storleken på materialet. Det ärende jag arbetar med just nu är ett av de material från samlingen som tillhör de större, med många föremål som behöver göras digitalt tillgängliga för forskare och till allmänheten.

Detta material kommer från en plats som för oss arkeologer varit känd sedan 1990-talet. Nämligen Pryssgården i Norrköping, ett gigantiskt fornlämningskomplex, bestående främst av ett boplatsområde med en närmast obruten bebyggelsekontinuitet sedan stenålderns slut, ända in i våra dagar. Materialet domineras av lämningar från bronsålder och äldre järnålder. Fornlämningstypen består av främst huslämningar, det som oftast är kvar är mörkfärgningar i marken där stolpar tidigare stått. Man hittade vid undersökningen spåren efter ca 90 stycken hus, vilket är mycket. Sen hittar man givetvis föremål som indikerar att människor bott på platsen, eller många fall, fragment av tidigare hela föremål. Fyndmaterialet domineras av ett mycket stort keramikmaterial där bronsålderskeramiken är det som dyker upp mest.

Bränd lera och lerklining, som är spår av husbyggen och aktivitet på platsen, är också vanliga fynd att hitta på just boplatser. Totalt innehåller fyndmaterialet ca 10 000 fyndposter som ligger i vårt magasin och väntar på att accederas. Detta stora material tar upp en hel sektion i magasinet.

Och vad är det då vi gör för att tillgängliggöra materialet? I detta fall så är fyndlistan redan digital, vilket givetvis underlättar vid ett så stort och omfattande material. Nästa steg är då att kontrollera de faktiska föremålen som ligger i backen framför mig, att dessa stämmer överens med, dels den analoga listan, dels med den ovan nämnda digitala listan i vårt datasystem.

Vi arbetar med något som vi kallar basregistrering, detta betyder att de mest väsentliga fälten med information ifylls i databasen. Exempelvis, vad är det för föremål, hur många fragment finns det av föremålet, vikt, och eventuell dekor? Denna information kan sedan fyllas på när man arbetar vidare med materialet.

Ett annat mycket viktigt steg i processen är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att föremålen ska må bra. Detta kan innebära att byta ut gamla askar och gem till nya mer bestående.  När vi har föremålen framför oss noterar vi även om de har behov av att konserveras.

När föremålen är basregistrerade, kontrollerade mot fyndlistorna och vid behov fått nya askar och gem, då fotograferas de för att öka föremålets sökbarhet och visualisering. Det sista steget är att ge varje föremålspost en egen digital placering, detta sker genom att vi använder den streckkod som bilden ovan visar och placerar föremålet. Nu vet vi exakt var i våra magasin varje föremål finns.

Tillsammans med basregistreringen, fotot och placeringen så är materialet nu digitalt tillgängligt! Phu!

Det finns ett flertal mycket stora material i våra samlingar som kräver en stor arbetsinsats, så varför har vi prioriterat att påbörja just Pryssgården? Jo, för att sedan förra året så är arkeologer återigen tillbaka på platsen. Det pågår en stor undersökning, då området runtom ska exploateras och en stor yta ska grävas ut. Detta gör att platsen återaktualiseras och det äldre materialet får ett stort forskningsvärde, och då blir det extra viktigt att göra materialet tillgängligt.

Om ni vill vet mer om den arkeologiska utgrävningen så finns information och blogginlägg på Arkeologernas hemsida www.arkeologerna.com

Avslutar med en jämförelse hur ca 30 år skiljer sig i hur arkeologer arbetar i fält. Allt från dokumentationsmetoder till säkerhetskläder skiljer sig markant. Allt var ej bättre förr… eller?

I nästa inlägg i vår serie presenterar vi hur utmaningen kan se ut mellan olika typer av kluriga ärenden. Håll till godo.

 

Evelina Horn, Antikvarie Statens historiska museer.