I mitt förra blogginlägg om digitalisering på museer avslutade jag med att prata om digital förmedling. I det här inlägget tänkte jag fortsätta på det ämnet. Jag kommer att prata om digital förmedling av museisamlingar i okurerad form – alltså information och media i stora mänger, ofta direkt från museernas databaser. Digital förmedling på museer kan ju också innefatta digitala produktioner, webbutställningar, förmedling i sociala medier, lektionsplaner för skola och mycket annat – men det är helt klart ett eller flera andra inlägg!
Vad är digital förmedling?
De flesta människorna i världen kommer inte komma till något av SHM:s sex (snart sju) museer. De flesta kommer inte ens surfa in på våra webbplatser eller ens veta om att vi existerar. Men faktum är att det inte gör någonting. Vi kan jobba med förmedling, digital och fysisk, på många olika fronter samtidigt. Vi erbjuder såklart utställningar och program i våra lokaler, vi lånar ut föremål till andra museer över hela världen, vi gör publikationer och webbfördjupningar, vi ägnar oss åt forskning. Och så erbjuder vi användare på olika plattformar på nätet tillgång till våra samlingar digitalt – utan att användarna ens behöver veta vad SHM är eller att dessa sex museer existerar. Alla dessa olika typer av förmedling som vi ägnar oss åt fyller sin funktion och kompletterar varandra. Alla är viktiga delar av en museiverksamhet på 2020-talet.
Genom att tillgängliggöra våra samlingar digitalt på nätet och sprida dem på olika plattformar där användare av den typen av material redan finns kan vi nå en hisnande mängd människor. I det här sammanhanget är inte museet i fokus, utan samlingen och det enskilda föremålet. En användare som är intresserad av affärsdokument från sekelskiftet ska inte behöva veta att ett litet museum på Hamngatan i Stockholm har hyllmeter efter hyllmeter av denna typ av dokument. Det ska räcka med att användaren letar på nätet, kanske på en öppen plattform för arkivmaterial, för att hen ska hitta och kunna använda de digitaliserade arkivhandlingarna från Hallwylska museet.
Letar man efter historiskt korrekta 3D-modeller av rustningar och sköldar till utvecklingen av ett datorspel eller produktionen av en musikvideo ska man inte behöva veta att Livrustkammaren i Sverige har 3D-modeller av en del av sina samlingar. Det ska räcka att söka efter rustningar på en välkänd och öppen plattform för spridning och vidareanvändning av 3D.
Samma princip gäller förstås oavsett vad någon letar efter och vad hen ska använda det till. Och för den här målgruppen, som vill använda våra digitala samlingar, behöver vi finnas där de redan finns och där de letar material. Därför räcker det inte att vi har en ingång till våra samlingar på vår egen webbplats. Ett eget samlingssök är en nödvändig grund men det är inte slutmålet. Vi måste sprida våra digitala resurser långt vidare för att de ska bli hittbara.
Wikimedia Commons
Det finns mycket statistik att ta del av kring så kallade digitala besök på museer eftersom detta har aktualiserats i och med de senaste årens pandemi. Men jag tänkte ta ett enkelt exempel från oss. Under hela 2021 hade Livrustkammaren 123 681 fysiska besök i museet och 123 516 besök på egna webbplatsen livrustkammaren.se. Dessa siffror får bli vår referensram för kommande stycken.
På den öppna bilddatabasen Wikimedia Commons där vem som helst i världen kan ladda ner och använda fritt tillgängliga bilder, och där bilder till Wikipedia-artiklar hämtas och lagras, har Livrustkammaren totalt 18 479 högupplösta bilder föreställande föremål ur samlingarna. Till dessa bilder finns också all relevant kataloginformation från samlingsdatabasen. Dessa 18 479 föremål är bara lite drygt hälften av alla Livrustkammarens föremål, eftersom vi enbart tillgängliggjort de föremål med en högupplöst bild på Wikimedia Commons.
Under en enda månad år 2021, nämligen december, hade dessa 18 479 av Livrustkammarens föremål totalt 2 332 679 visningar på Wikimedia Commons och Wikipedia. Drygt hälften av Livrustkammarens föremål sågs alltså över två miljoner gånger bara under en enda månad 2021. Kan ni ens ta in vilken otrolig spridning museisamlingar får när de tillgängliggörs för fri vidareanvändning på öppna plattformar där användarna redan finns? Jag kan typ inte det, det är hisnande.
Samlingar som används och vidareanvänds
En av anledningarna till att digitalt och fritt tillgängliga museisamlingar så väl kompletterar övrig verksamhet som museerna ofta ägnar sig åt, är att vi faktiskt inte alltid vet vad våra potentiella användare vill ha. Vi kan ju såklart undersöka detta och målgruppsanpassa oss så gott det går, men det är ett väldigt grovmaskigt nät där vi aldrig kan känna till eller tillfredsställa alla behov. Men underlättar vi för användarna att hitta våra öppna och tillgängliga digitala resurser så kan de lösa detta själva.
När vi 3D-skannade alla rum på paradvåningen i Hallwylska museet gjorde vi det först och främst med tanke på att rummen endast kan nås via trappa och är allmänt svårtillgängliga. Vi tillgängliggjorde 3D-modellerna på Sketchfab som vi brukar göra med 3D-modeller och ingen av oss kunde ens drömma om av som skulle hända sen.
3D-modellerna av rummen blev minst sagt väl emottagna av internet. VR-världar av Hallwylska museet skapades av användare på världens största plattform för virtuella världar – VRChat. Människor över hela världen utforskade 3D-modellerna med sina digitala avatarer, Twittrade och spelade in YouTube-klipp när de befinner sig i Hallwylska museet. Det hade vi inte väntat oss!
Samlingar som kopplas ihop och skapar ny kunskap
Det finns en annan fördel med att tillgängliggöra museisamlingar på internet – nämligen att du inte är ensam. Museets digitala samlingar får ett sammanhang som de aldrig hade kunnat få utan internet. När användare kan tillgå kulturarvssamlingar oavsett vilken fysisk plats samlingarna finns på och oavsett vilken institution som förvaltar samlingarna kan nya samband, ny kunskap och nya sammanhang utforskas. Det pratas mycket om interoperabilitet mellan digitala kulturarvsdatamängder och det bästa sättet att nå detta är via internet. Läs gärna Digisams vägledning till ett sammanlänkat kulturarv där följande träffande citat är hämtat ”När alla publicerar sina data online, gör dem maskinläsbara och beskriver dem på ett standardiserat sätt, samt länkar dem till andra data kan internet i sig användas som en databas.” Internet som en gemensam databas för all världens kulturarvssamlingar skapar enorma möjligheter för användarna och vi kan på allvar börja prata om digitalt tillgängliga museisamlingar.
Vi har börjat nosa på detta genom att koppla persons- och institutionsposter ur vårt samlingsförvaltningssystem till Wikidata i projektet ”Användbara auktoriteter för datadriven samlingsforskning”. I projektet, som bedrivs tillsammans med Wikimedia Sverige och Nationalmuseum, har vi förutom att göra själva kopplingen till Wikidata också kunnat visa exempel på vad som användare kan göra med informationen. Här kan ni titta på projektets egenutvecklade exempel: https://byabbe.se/datadriven-samlingsforskning/
Så låt oss nu registrera, digitalisera och tillgängliggöra samlingarna för allt vad vi är värda, så att vi kan ge medborgarna den här hittills helt oöverträffade möjligheten att använda, utforska och lära av kulturarvet som internet har möjliggjort.
