I arkivet tillhörande Hallwylska museets samling finns tusentals visitkort. De första visitkorten av papper i Europa kom på 1500-talet och slog igenom under 1600-talet i Frankrike. Från 1700-talet infördes kartongkort som dekorerades med blommor, änglar och andra motiv. Visitkort idag är ofta tryckta med yrkesrelaterad information och överlämnas främst i affärssammanhang och som ett sätt att dela kontaktinformation. Visitkort runt sekelskiftet 1900 däremot, var något helt annat och en ledtråd till vad de användes till finns i själva ordet, nämligen visiter.
Visitkort på skrivbord. Foto: Jens Mohr
Nuvarande förvaring i arkivet.
Två visitkort från Major Gustaf Ludvig Hamilton. Första kortet daterat 1919 samt sorgkant, vikt i nedre högra hörnet. Adress (nedre högra hörnet) Djursholm-Ösby. Andra kortet daterat 1919 samt sorgkant, vikt i nedre högra hörnet.
Visitkort på Walther och Wilhelminas tid
I uppslagsverket Nordisk Familjebok från 1921 förklaras konceptet på följande vis:
Visitkort kallas i alla civiliserade länder brukliga smärre, oftast rektangulära bitar af kartong eller annat lämpligt material med en persons eller två makars namn; korten aflämnas antingen personligen i andras hem eller sändas dit vid vissa bestämda tillfällen, enligt ganska invecklade etikettsregler.
Vidare beskrivs hur små anteckningar kunde göras för att tydliggöra varför visiten ägt rum, då den som överlämnade visitkortet och mottagaren inte ens möttes. Om den som tog emot visiten exempelvis skulle ut på en resa kunde anteckningen vara a.t.a. för Att Taga Avsked eller franskans p.p.c. (Pour Prendre Congé). De kunde även överlämnas som ersättning för tacksamhetsvisiter, hövlighetsvisiter, vid firande och högtider eller för att visa sitt deltagande i någons sorg.
En sorgkant, en svart ram runt visitkortet, betydde att besökaren hade sorg. Den användes alltså inte för att beklaga någon annans sorg, utan för att visa att man själv sörjde någon.
Håll koll på regler och traditioner!
Det är också helt riktigt att etikettsreglerna kring denna sed var något invecklade, åtminstone skulle vi tycka det om reglerna var gällande idag. En visit skulle hållas mycket kort och oftast serverades inget, utan efter ett kortare samtal tackade besökaren för sig och lämnade. De sociala skillnaderna mellan kvinnor och män vid förra sekelskiftet blir tydliga i bruket av visitkort. Damer fick ofta gå på visit själva och representera familjen. En gift kvinna fick aldrig lämna sitt kort till en man, medan en man kunde lämna sitt till vem som helst. Om en kvinna gick på visit för mannens räkning, lämnade hon med andra ord två av mannens visitkort till båda makarna i den andra familjen och ett av sina egna till hustrun. En förlovad dam kunde lämna sitt kort till en man, men bara om hon samtidigt lämnade fästmannens kort.
Walther och Wilhelmina von Hallwyl hade, liksom många andra gifta par, både egna och gemensamma kort. Eftersom de reste mycket och hade internationellt umgänge, lät de trycka upp kort på såväl svenska som tyska och franska.
Visitkorten i Hallwylska museets arkiv vittnar också om en annan sed som var bruklig vid förra sekelskiftet. En person som gick på visit, men inte blev emottagen, kunde vika ett hörn på sitt kort innan det överlämnades till den tjänare som öppnat dörren och som sedan lämnade det vidare. Det vikta hörnet skulle symbolisera att besökaren varit där personligen och stått och fingrat på sitt visitkort under väntetiden.
Olika vikningar betydde olika saker, men runt början av 1900-talet vattnades betydelserna ur och de flesta vek rätt och slätt det övre högra hörnet, eller höger kant, för att visa att de varit där. Det är svårt att veta om besökarna på Hamngatan 4 har vikt sina kort traditionsenligt, eller ”modernt”. Ett kort som inte överlämnats personligen skulle däremot inte vikas alls.
Andra spännande fynd i arkivet
En stor samling visitkort kommer från alla de bemärkta kvinnor som besökte den internationella kvinnokongressen i Stockholm 1911. Paret von Hallwyls äldsta dotter Ebba var aktiv i kvinnorörelsen och Wilhelmina bjöd in kongressens deltagare till bankett. I ett maskinskrivet register över visitkorten står det: Internationella kvinnoförbundets kongress 1911. 102 visitkort, svenska, 20 visitkort från utlänningar, 1 brefkort från en norska.
Anna Hierta-Retzius var tidigt feminist och ordförande i Svenska Kvinnors Nationalförbund 1898–1909. Vikningen i nedre vänstra hörnet markerar att hon var på Hamngatan 4 för en artighetsvisit
Visitkort från de som katalogiserat visitkorten. Bland alla kort som katalogiserats och arkiverats finns tio visitkort från hallwylska husets katalogpersonal. Alla daterade 1924.
Bland dem hittar vi ingen mindre än operasångaren Gustaf Sjöberg. Sjöng han medan de andra katalogiserade undrar ni? Inte alls. Gustaf arbetade som fotograf och avbildade Wilhelmina von Hallwyls samlingar.
Var köptes alla dessa visitkort? Från Frans Svanström & C:o, Pappershandels Aktiebolag finns i samlingarna 96 kvitton och utifrån dessa kan vi se att paret beställde 8750 stycken visitkort mellan åren 1887-1913. Bara under 1894 beställdes totalt 850 stycken vid tre olika tillfällen.
Ett annat kvitto från Frans Svanström & C:o som för den uppmärksamme fångar intresset är även det från 1894. Då beställdes 800 stycken visitkort och beställningen gjordes i Löjtnant W. v. Geijers namn. Kvittot är daterat den 12e juni 1894, samma dag som Wilhelm von Geijer gifte sig med paret von Hallwyls dotter Irma. Namnet Irma är också antecknat med blyerts på kvittot. Troligen gällde beställningen visitkort med nytt efternamn och gemensamma visitkort.
Text och bild av Klara Gustafsson, Intendent inom digitalisering vid Statens historiska museer
Samt Sara Dixon och Azad Karimi, Statens historiska museer
