Ulf Gudmarssons grav

Har du några frågor om SHM:s samlingar? Hör av dig i så fall! Ibland vet vi svaret direkt, men ofta behövs mer efterforskningar. Så var det till exempel när jag fick en fråga om Ulf Gudmarssons skelett.

Ulf Gudmarsson var en medeltida lagman. När han var 18 år gifte han sig med Birgitta Birgersdotter (aka Heliga Birgitta). Ulf och Birgitta fick åtta barn, och de hann även med ett par pilgrimsresor tillsammans. På väg hem från Santiago de Compostela blev Ulf sjuk. Han flyttade in på Alvastra kloster, och bodde där de sista åren. Det var också där han dog och begravdes. På graven lades en stenhäll med inskriptionen ”här ligger välbördig riddare herr Ulf Gudmarsson, lagman i Närke, fordom den saliga Birgittas make som dog i Herrens år 1344 den 12 februari”.

År 1930 undersöktes Ulf Gudmarssons kapell i Alvastra kloster. Ulf Gudmarssons gravhäll hade redan plockats bort redan 1864, men själva graven fanns kvar och i den låg kvarlevor av tre individer.

Skeletten undersöktes av osteologen Nils-Gustav Gejvall år 1952. Han kunde konstatera att det rörde sig om en man i femtioårsåldern, en kvinna i 25–30-årsåldern, samt ett barn på ca 8-9 år. Ulf Gudmarsson bör ha varit strax under femtio år när han dog, så det är inte alls otroligt att det manliga skelettet är Ulfs.

Efter den osteologiska analysen var det länge oklart vad som blivit av skeletten. De fanns inte med i någon katalog, och när de efterfrågades visste ingen vart de tagit vägen. Det var först efter en stor sökinsats år 2003 som de postkraniala delarna (alltså skeletten utom kranierna) blev återfunna.

Den fråga som nyligen kom in till SHM gällde en DNA-analys. Frågeställaren hade läst ett inlägg från september 2003, när Ulf Gudmarssons gravhäll var månadens föremål på Historiska museet Ulf Gudmarssons grav | Historiska Museet. Där skrev Göran Tegnér och Leena Drenzel:

Det har antagits att två av Ulf Gudmarssons och Heliga Birgittas barn fick vila i samma grav som fadern. Skeletten skall nu undersökas på nytt och med modern DNA-teknik hoppas man kunna påvisa släktskap dels mellan de tre individerna i denna grav och dels mellan Heliga Birgitta, dottern Santa Katarina och de två yngre skeletten i Ulf Gudmarssons grav.

Nu undrade frågeställaren vad DNA-analysen hade givit för resultat, och jag började söka efter svaret. I vår databas över samlingarna fanns ingen information om någon DNA-analys. Jag tog fram kartongen i magasinet och packade upp skeletten. Där fanns tydliga spår av provtagning på benen. I diariet fanns ett ärende från 2003 med namnet ”Anhållan om lån för provtagning med DNA-analys”. Jag beställde fram det ur arkivet, och mycket riktigt var det en anhållan om att provta alla tre skeletten ur Ulf Gudmarssons grav för DNA-analys. Anhållan hade godkänts, och en stämpel visade att provtagningen genomförts 2004-03-25. När jag kontaktade forskaren för att höra mig för om resultaten visade det sig tyvärr att analyserna inte givit några pålitliga resultat.

Men låt oss i alla fall se vad man kan säga utifrån den osteologiska analysen av det manliga skelettet ur graven – kanske Ulf Gudmarsson själv. Kraniet har som sagt inte kommit till rätta, men Gejvall undersökte det 1952 och kan berätta att det hade typiskt maskulina drag, som markerade ögonbrynsbågar, kraftiga muskelfästen och en grov underkäke med två kraftiga hakknölar. Ansiktets skelett var inte bevarat. Tändernas nötning och skallsömmarnas sammanväxt pekade på en individ i femtioårsåldern.

Mannens tandhälsa verkar ha varit sådär. Gejvall skriver att tänderna ”äro små och uppvisa parodontos samt ojämna slipfacetter”, han har alltså tandlossning och nötta tänder. Dessutom saknas många av tänderna. Överkäken var inte bevarad, och i underkäken saknades alla framtänder, höger hörntand och visdomständerna. Att tappa tänder var vanligt på medeltiden, framför allt bland medelålders och äldre personer, men det var inte så vanligt att tappa just framtänderna och hörntänderna. Däremot är det inte ovanligt att framtänderna lossnar efter döden, eftersom de bara har en rot var, medan kindtänderna som har flera rötter oftast sitter kvar. När man tappar en tand så växer alveolen (hålet i käken för tandens rot) ihop, så man kan se på ett skelett om tanden tappats i livet eller fallit ut senare. Det framgår inte av Gejvalls rapport om det manliga skelettet förlorat sina tänder före eller efter döden, men med tanke på vilka tänder det rör sig om kan man gissa att de fallit ut i graven.

Det mest påfallande med mannens skelett är att det är ovanligt stort och kraftigt. Jämför man de båda vuxna personerna i graven så är det en tydlig storleksskillnad. Mannens lårben var över en halvmeter långt, och utifrån det kan man beräkna att han var ungefär 187 cm lång (medellängden för medeltida män var betydligt kortare, omkring 173 cm). Ulf Gudmarsson var sjuk i flera år innan han avled, men de flesta sjukdomar syns inte på skelettet. Det manliga skelettet uppvisar inga spår av sjukliga förändringar, inte ens nötta leder, som annars var ganska vanligt bland medelålders personer vid den här tiden. Allt som allt pekar resultaten på att skelettet är från en man med en privilegierad livsstil: God tillgång på mat, och inte alltför mycket betungande kroppsarbete. Kanske var det Ulf Gudmarsson, kanske någon annan ur samhällets toppskikt.

Elin Ahlin Sundman, antikvarie

Läs fler inlägg från Samlingsbloggen här: https://shm.se/blogs/samlingarna-vid-shm/