Mitt i centrala Uppsala, där St Per Gallerian idag ligger mellan stadens gator och butiker, finns en plats som under flera hundra år hade en helt annan betydelse. Här låg en gång St Pers kyrka med sin kyrkogård, en plats där generationer av Uppsalabor begravdes och där människors livsöden gradvis blev en del av stadens historia.
Själva kyrkan är sedan länge försvunnen ur stadsbilden. Ändå lever platsen vidare genom de människor som begravdes där och genom de samlingar som idag förvaltas av Statens historiska museer. Berättelsen om St Per handlar därför inte bara om en medeltida kyrkogård. Den handlar också om hur kunskap bevaras, går förlorad och återupptäcks.
Figur 1: Kyrkans ruiner dokumenterade i samband med utgrävningen (ATA).
En kyrka som överlevde bränderna men inte förändringen
St Per omnämns första gången i ett testamente från år 1302, men byggnadsdetaljer tyder på att kyrkan sannolikt uppfördes redan under slutet av 1200-talet. Under de följande århundradena kom den att vara en del av det medeltida Uppsalas kyrkliga landskap och kyrkogården runt byggnaden fylldes successivt av gravar.
En omfattande stadsbrand år 1473 orsakade stora skador på kyrkan, och området härjades åter av eld under 1500-talet. Efter branden år 1543 utfärdades ett kungligt påbud som innebar att flera kyrkor i den östra delen av staden skulle rivas.
Men människorna tycks inte ha övergett platsen. När arkeologiska undersökningar genomfördes på 1960-talet framkom tydliga tecken på att kyrkogården fortsatte att användas långt efter att kyrkan rivits. Två gravstenar med årtalen 1567 och 1581 påträffades på platsen, och flera gravar hade anlagts i eller ovanpå kyrkans rivningslager. I tornruinen hade människor till och med begravts ovanpå rasade murrester.
En kyrkogård i ständig förändring
När vi idag tänker på kyrkogårdar föreställer vi oss ofta stilla platser där gravar ligger orörda genom århundradena. Utgrävningarna vid St Per visar en betydligt mer dynamisk verklighet.
Nya gravar grävdes igenom äldre begravningar. Kistor skadades när marken öppnades på nytt. Ben från tidigare gravar samlades ihop och återbegravdes. På flera platser låg gravar i flera nivåer ovanpå varandra (se figur 2), vilket visar att kyrkogården användes intensivt under lång tid.
Genom fotografier och ritningar går det att följa dessa förändringar nästan lager för lager. Kyrkogården framträder som en plats som ständigt omformades av människors handlingar och minnen. Varje ny begravning skapade ett nytt avtryck i landskapet samtidigt som den knöt an till tidigare generationer.
Figur 2: Gravar dokumenterade i samband med utgrävningen (ATA).
Spår av liv, sjukdom och katastrofer
De välbevarade skeletten från St Per ger en ovanligt nära inblick i livet i det medeltida Uppsala. Materialet omfattar människor i alla åldrar, från spädbarn till äldre vuxna, och bär spår av både vardagsliv och sjukdom.
Många individer uppvisar tecken på kroppsligt slitage och olika former av sjukdomar, främst har individerna varit drabbade av tandförlust. Benen vittnar om arbete, åldrande, smärta och läkning. De berättar om människor som levde sina liv i en stad som ständigt förändrades.
Figur 3 & 4: Två individer med patologiska förändringar mot skenbenet, båda påträffades i kyrkans långhus. Foto: Klara Möller Grapenmark/SHM.
I några fall finns även spår av de katastrofer som drabbade området. Flera kranier visar tydliga tecken på eldpåverkan och kan ha skadats i samband med de bränder som återkommande härjade kyrkan och dess omgivningar. På så sätt blir de mänskliga kvarlevorna också vittnesmål om händelser som förändrade stadens historia.
Figur 5: Individ med eldpåverkat kranium från kyrkogården. Foto: Klara Möller Grapenmark/SHM.
I samma kvarter som kyrkan påträffades två snedställda byggnader från den äldre stadsplanens tid, byggnaderna låg utmed Svartbäcksgatan i kvarteret St Per. Utgrävningsledaren Ulla Walkuckiewicz samt landsantikvarie Nils Sundquist hade en teori om att det kan ha varit en ”själagård”, dvs ett ålderdomshem och sjukstuga i kyrklig regi. Tolkningen är osäker, men väcker intressanta frågor om vård och omsorg i det medeltida Uppsala. Kan några av dem som begravdes vid St Per ha tillbringat sina sista dagar där? Några säkra svar finns inte, men materialet ger möjlighet att fortsätta utforska frågan.
Utgrävningen som räddade ett försvunnet kvarter
Berättelsen om St Per fick ett nytt kapitel på 1960-talet. Inför byggandet av ett nytt kontors- och affärskomplex genomförde Upplandsmuseet omfattande arkeologiska undersökningar i kvarteret mellan 1965 och 1967 under ledning Waluckiewicz.
Undersökningarna omfattade inte bara kyrkogården utan stora delar av det historiska stadsområdet. Dokumentationen var för sin tid omfattande. Gravar och skelett fotograferades, ritades och mättes in, och fotogrammetri användes för att registrera lämningarna.
Resultatet blev inte bara ny kunskap om ett försvunnet kvarter. Utgrävningen skapade också en samling som fortfarande rymmer frågor att undersöka.
Från utgrävning till museisamling
Efter utgrävningen skickades det osteologiska materialet till Osteologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet, där det var tänkt att analyseras av osteologen Nils-Gustaf Gejvall.
Men här blir historien mindre tydlig. Idag är det oklart i vilken omfattning materialet faktiskt undersöktes och någon fullständig osteologisk genomgång har aldrig kunnat återfinnas. Detta har lett till att viss information om platsen gått förlorad. Precis som många äldre samlingar har materialet från St Per sedan flera årtionden förvarats av SHM utan att skapa nämnvärt intresse – förens nu.
När materialet nyligen accederades framträdde flera sådana kunskapsluckor. Materialet omfattar cirka 22000 kg och 11911 poster osteologiskt material och 81 poster arkeologiska fynd. Sammantaget innehåller materialet ett minimum av 336 individer (nu tillgängliga i sök i samlingarna). Bland benen fanns exempelvis sågade kranier, ett sågat lårben och en monterad fot där benen satts samman med ståltråd. Dessa ingrepp nämns inte i utgrävningsrapporten, vilket gör deras historia oklar. Den tidigaste anatomiska ”institutionen” i Uppsala fanns i början av 1600-talet och låg då på Studentholmen (där Saluhallen ligger idag). Det är inte omöjligt att det deponerats benelement innan kyrkogården stängde helt.
Samlingar som fortsätter att skapa kunskap
En stor del av materialet från St Per saknar idag detaljerad kontextinformation. För forskningen innebär det begränsningar, men samtidigt skapar det nya uppgifter för dagens samlingsarbete.
Att accedera och återinventera äldre samlingar handlar inte enbart om att registrera föremål och mänskliga kvarlevor. Det handlar också om att återskapa kunskap. Genom att jämföra etiketter, fotografier, ritningar, rapporter och arkivhandlingar går det ibland att återfinna information som länge ansetts förlorad.
Varje identifierad grav, varje återupptäckt dokument och varje återfunnen koppling mellan fynd och dokumentation gör samlingen mer användbar för framtidens forskning.
En berättelse som fortfarande pågår
St Pers kyrka försvann ur stadsbilden för nära femhundra år sedan. Ändå har platsen aldrig upphört att vara betydelsefull.
Först fortsatte människor att begrava sina anhöriga bland kyrkans ruiner. Sedan bevarades deras kvarlevor genom arkeologiska undersökningar. Idag lever berättelsen vidare i museisamlingarna, där materialet har fått ny aktualitet genom att officiellt införlivas i museisamlingen och nya forskningsprojekt som pågår.
St Per påminner oss om att kulturarv inte är något statiskt. Precis som kyrkogården en gång förändrades genom generationers handlingar fortsätter samlingarna att få nya betydelser. I de välbevarade skeletten, i dokumentationen från utgrävningen och i de frågor som ännu saknar svar finns spåren av en plats som aldrig riktigt har blivit övergiven.
Om någon är intresserad av att på egen hand utforska det osteologiska materialet från St Per så finns det nu digitalt tillgängligt via Sök i samlingarna.
/Klara Möller Grapenmark och Agnes Dahlén, Museiassistenter på enheten för de arkeologiska samlingarna