När det moderna blir gammalt

På museer är det mesta gammalt, ibland väldigt gammalt, och det är nog en del av poängen med att besöka ett museum att få möta något som en annan människa höll i sin hand för hundra eller tusentals år sedan. Trä, läder, ben, horn och metall ur historien reser med oss in i framtiden. Men ur konservatorns perspektiv börjar också det som fortfarande ses som modernt idag att bli gammalt. Våra nutida material åldras inte alltid med samma långsamma värdighet som äldre material. Många av industriålderns produkter som producerats för att vara billiga att tillverka, praktiska och underhållsfria, är extra utmanande för museerna att bevara för framtiden.

När konservatorsstudenterna vid Göteborgs universitet går kandidatprogrammet utbildas de i att bevara en mängd olika material som de kan tänkas träffa på i museisamlingar. En ganska smal men nog så komplicerad kategori är gummimaterial. Visserligen spelade Aztekerna i Sydamerika med gummibollar redan för 2500 år sedan, men för de flesta av oss går nog snarare tankarna till bildäck eller gummistövlar. Mängden gummimaterial som tillverkas i värden har på hundra år exploderat och en sak är säker; finns det i omvärlden så ser du det tids nog på ett museum nära dig. I Statens Historiska Museers samlingar kan man hitta gummit i till exempel Oskar II:s regnrock eller i däcken på familjen Hallwyls eleganta bil.

Gummi är inte bara ett mjukt och elastiskt material utan tillverkas också som hårdgummi (också känt som Ebonit eller Vulcanit) och då hittar man det i pistolkolvar på Livrustkammaren eller som hundra år gamla sorgesmycken som tillhört Wilhemina von Hallwyl.

Som många säkert märkt så åldras gummit snabbare än många andra av de förbrukningsmaterial vi omger oss med. Gummisnodden i skrivbordslådan tappar kanske sin elasticitet innan vi ens hunnit använda den, och badkläderna börjar plötsligt att knastra och knaka när de ska på igen efter en vinter. Så vad gör man när badskorna och badmössan finns på ett museum och istället ska bevaras för framtiden?

För att förstå ett material på djupet får konservatorsstudenterna en introduktion i dess historia, kemi och tillverkningsmetoder för att sedan dyka ner i nedbrytningsmekanismerna. Vad är det som får däcken på veteranbilen att spricka egentligen? Och finns det något vi kan göra för att förhindra att de vackra pampuscherna faller i bitar? Går det verkligen att göra något åt? Gummi som stelnat går inte att göra elastiskt igen, men det finns metoder förstärka delar som håller på att gå sönder. Att förstärka något som är tunt och ofta väldigt sprött är en utmaning, även för dem som valt en utbildning där handlag och tålamod är viktiga egenskaper. Här ska konservatorns arbete helst synas så lite som möjligt. En bra förstärkning som inte förändrar utseendet på föremålet, som är diskret applicerad men samtidigt stark nog att vara långsiktigt hållbar, är målsättningen.

Idag finns det i stort sett bara ett sätt att bevara gummits elasticitet för framtiden och det är att ta bort orsaken till nedbrytningen innan den startat. Boven i dramat heter syre. Kan vi också hindra ljuset, som förstärker syrets påverkan, från att träffa föremålen så saktar nedbrytningen ner ytterligare. Att packa in föremålen i syrefria förpackningar är effektivt. Det är inte i vacuumförpackning utan i specialtillverkade plastpåsar som stängs genom att svetsa ihop dem för att få en helt tät tillslutning. Föremålen packas tillsammans med ämnen som absorberar det syre som finns i påsen. Men den metoden gör tyvärr också att föremålen blir otillgängliga för besökare och forskare.

Även om majoriteten av det vi kan se i utställningar och museimagasin idag är material som överlevt genom århundraden så förändras museerna efter hand som nyförvärv kommer in i samlingarna. Om du ser dig omkring i vardagen bland alla nya bruksföremål så ger det en försmak av vilka utmaningar nästa generations museikollegor står inför. Och i många fall är vi redan där, det moderna håller snabbt på att bli gammalt.

Christina Tengnér, konservator vid Statens Historiska Museer