Mellan järnvägsspåret och riksväg 70 i Säter finns ett minnesmärke: ”Åt minne av Dalsby kapell restes denna vård 1936”. Här stod en gång ett träkapell med tillhörande kyrkogård, där invånarna i byarna Dalsby och Bispberg firade gudstjänst och begravde sina anhöriga. Kapellet revs 1667 efter att en ny och större kyrka byggts i Säter. 1973 skulle riksväg 70 breddas och byggas om. Med anledning av detta behövde Riksantikvarieämbetet dokumentera kapellgrunden och kyrkogården innan vägbygget krävde att den togs bort. Föremålen, de mänskliga kvarlevorna och mynten från undersökningen har nyligen accederas till (formellt blivit del av) Historiska museets och Ekonomiska museets samlingar. De undersökta gravarna kan berätta en hel del för oss om livet och döden i gångna tiders Säter.
Minnesmärke. Foto: Jenny Nyberg (privat)
Vid undersökningen framkom den kallmurade stengrund som träkapellet stått på. Grunden var 10 x 18 m stor och hade i det sydvästra hörnet en utbyggd, kallmurad gravkammare. Fynd av planglas runt gravkammaren och längs kapellets södra vägg visade var kapellets fönster en gång suttit. Gravkoret som stått ovanpå gravkammaren hade med andra ord haft fönster. I gravkammaren som legat under kyrkgolvet påträffades tre kistor. På kyrkogården påträffades drygt 200 gravar. En av gravarna låg norr om kapellet, alla andra låg på byggnadens södra sida. Två av de döda hade lagts i graven enbart svepta i tyg, alla andra hade lagts i kista. Det kan tyda på att de flesta av gravarna är från 1600-talet. Under medeltid var så kallade svepningsbegravningar vanligast, medan det under 1600-talet blev vanligast att lägga den döda i en kista.
Ritning över det undersökta området med kapellgrunden överst och kyrkogårdens gravar i bildens nedre del. Ritningen är gjord av grävledare Bo Petré och finns i undersökningsrapporten.
Vid analyser av de gravlagdas skelett kunde forskare i Lund konstatera att många av männen och kvinnorna hade höga halter av bly inlagrade i sina kroppar. Några höga blyhalter hittades inte hos barnen, och har alltså inte kommit från jorden de döda legat i. De höga blynivåerna tyder på att de vuxna arbetat i kopparhyttorna som låg längs med Ljusterån i Säter. I kopparhyttorna smältes kopparmalm för att framställa råkoppar. Längsmed ån fanns även smidesverkstäder. Den malm och råkoppar som de anställda hanterade kan ha innehållit bly.
År 1624 beslutade kungamakten att dra nytta av den goda tillgången på koppar genom att göra Säter till en myntningsplats. Här tillverkades de för tiden typiska fyrkantiga klippingarna. De tillverkades genom att långa, platta kopparband präglades med stämplar på rad, som sedan klipptes till enskilda mynt. I kapellgrunden i Dalsby hittades 20 klippingar. Alla präglade under Gustav II Adolfs regeringstid, och mellan åren 1624 och 1627. De har förmodligen ramlat ned i mellanrummen mellan brädorna i kyrkgolvet. Kanske i samband med att kollekten skulle samlas in.
En ettöres klipping av koppar präglad år 1626. På åtsidan omges en krona av initialerna GR – Gustavus Rex. På frånsidan anges valören ett öre på vardera sida om korslagda pilar. Myntbestämning och foto av Albin Hedin, Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet. Upphov: Hedin, Albin, SHM (CC BY 4.0)
Idealet under den här tiden var att dö lugnt och stilla hemma i sängen och att prästen hann komma för att ge nattvarden. I kyrkoordningarna, som beskrev hur landets präster skulle utföra sitt arbete, uppmanades prästen att instruera de anhöriga att be tillsammans med den döende så att Jesus skulle finnas i tankarna ända in i slutet. Sjukdom, olycksfall och död kunde dock drabba vem som helst, närsomhelst, oavsett ålder. Idealet om en stilla död i sängen gick inte alltid att följa. Sedan döden inträtt kunde de anhöriga däremot bereda den döda efter bästa förmåga. De tvättade, klädde och smyckade, lät tillverka en kista och inredde den som ett vilorum. Med kistan kunde den döda bäddas ned som inför en sömn, vilket i sin tur kan ha förstärkt föreställningen om den döda som sovande.
Gemensamt för alla på Dalsby kyrkogård, och alla kyrkogårdar vid denna tid, var att de döda lades i jorden med huvudet i väster och fötterna i öster. Det var ett uttryck för föreställningen att Gud och Jesus på den yttersta dagen skulle komma från öster, och då avgöra vilka som skulle få återuppstå till evigt liv. I jordfästningsformeln som lästes när tre skopor mull kastades på kistan i graven uttalade prästen orden ”AF jord ästu kommen,och jord skalt tu blifwa igen: Jesus Christus tin Frälsare skal tig upwäckia på then yttersta dagen”. Efter dödens sömn skulle Gud väcka de som levt sina liv som goda kristna till ett evigt liv i härlighet.
Hängsmycke av bergkristall. Upphov: Nyberg, Jenny, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
I gravarna på Dalsby kyrkogård finns bevarade spår av hur de efterlevande omhändertagit sina döda. En vuxen man hade fått ett hänge av bergkristall runt sin hals. Vid huvudänden av hans kista påträffades trärester i marken, som en gång kan ha tillhört ett kors som markerade hans grav.
Kistbeslag med bevingade änglahuvuden. Upphov: Nyberg, Jenny, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Ett litet barn hade fått sin träkista dekorerad med kistbeslag föreställande bevingade änglahuvudet. Två ”1” -or av järn talar för att barnets döds- och jordfästningsår stått på kistan. På svepningsnålarna som hittades på barnets kropp fanns fragment av silketyg. De kan ha utgjort dekorationer som fästs på barnets klädnad. Barn dekorerades under 1600-talet mer än vuxna – med blommor, rosetter och sidenband – vilket kan ses som ett uttryck för att de anhöriga hade ett behov av att föreställa sig deras efterliv som särskilt vackra och glädjefyllda. I den höga barnadödlighetens tidevarv var begravningen av ett eget barn något som de flesta föräldrar tvingades gå igenom.
Över lag finns ytterst lite textil bevarat i gravarna på Dalsby kyrkogård. Så brukar det oftast se ut i gravar belägna i jord. Det var vanligast att klä de döda i linnetyg, vars vegetabiliska fibrer lätt bryts ned i jorden. Något bättre utsikter för att bevaras har tyger som tillverkats av trådar från djurriket, som siden av silkestrådar spunna av silkesmasken eller ylletrådar spunna av ull från får.
En man på kyrkogården hade klätts i en ylletröja som knäpptes framtill med hakar och hyskor av kopparlegering och järn. Ylletyget hade bevarats kring knäppningen. Tröjan kan tyvärr inte avbildas här just nu eftersom den befinner sig rengöring och konservering, för att få de bästa förutsättningarna för att bevaras inför framtiden.
De två vuxna personer som lagts i graven utan kista hade även fått varsin större sten liggande över bröstet. Den ena av dessa personer låg ensam norr om kyrkan, och den andra så långt söderut på kyrkogården det gick att komma. Sannolikt hade dessa två personer gjort något som ansågs förtjänt en bestraffning. Döden innebar ju inte slutet utan var början på en ny tillvaro. Stenarna skulle antingen på ett skamfullt sätt tynga ner den döda inför uppståndelsen på den yttersta dagen – eller hålla den döda kvar i sin grav fram till dess.
Och slutligen, vem ägde gravkoret och vilka begravdes där? De två vuxna låg i textilöverdragna kistor. Textilen av tuskaft var fästad med dekorativa järnstift. På den ena kistan fanns järnbeslag med initialer och årtal. Av de korroderade blecken gick att urskilja bokstäverna ”D” och ”S”, möjligen även ett ”J” samt en siffra ”6”. Gravarna är högst sannolikt från 1600-talet, och den osteologiska analysen gav att det kan ha rört sig om två unga kvinnor. Bokstaven ”D” skulle i sådana fall kunna ingå i initialerna av ett patronymikon dvs. ett efternamn som bildades av hennes pappas namn och ändelsen ”dotter”. Jämte de två större kistorna fanns också trärester från en liten barnkista.
Vid framtida efterforskningar vore intressant att undersöka om det fanns kopplingar mellan gravkammaren och den kungs-/fogdegård, som fanns i Säter från 1500-talet och framåt, och som fungerade som boställe för kungens fogdar, ståthållare och landshövdingar. Eller tillhörde den kanske någon med en högre position knuten till hyttverksamheten eller myntningen? Eller var det prästens familjemedlemmar som gravsattes här?
Föremålen från Dalsby har förvärvsnummer 34581 i Historiska museets samlingar och förvärvsnummer 104885 i Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettets samlingar.
/Jenny Nyberg, antikvarie med ansvar för tidigmodern arkeologi, enheten för den arkeologiska samlingen
Mera läsning: Welinder, Stig (2002). Dalsby kapell, arbetsmiljö och blyförgiftning. Sätersmeden – Säters hembygdsförenings årsskrift, Vol. 9, s. 31-33.
