Efter en längre bussresa från Stockholms Central, anlände vi till ett taggtrådsförsett område. Vid anblicken av detta, utbrast jag i en längre tillbakahållen gråtattack, som inte gick att stilla. Området påminde mig om vårt läger i Vedel, (Tyskland) även barackerna hade samma gråa färg. Personalen som tog emot oss försökte trösta mig, att taggtråden är bara en formalitet för att skydda oss från nyfikna ortsbor!, men jag hade väldigt svårt att lugna mig. Efter att ha installerat oss i en barack, (nr.7) tillsammans med 7 st. flickor som kom samtidigt med oss med samma tåg från Hjälmared, och med vilka vi bekantade oss redan på båten, Rönnskär vid överfarten från Lubeck till Malmö. Deras namn var: Kati, Pacsi, (Adele), Zsuzsi, Rella, Isabelle, Hedi och jag. (Livia Fränkels dagbok – Sök i samlingarna, föremålsn: 3249884 )
Utdraget ur Livia Fränkels dagbok, då Szmuk, beskriver ankomsten till det så kallade ”Lovö utlänningsläger” utanför Stockholm när hon var 18 år. Hon kom från Sighet i Transsylvanien, nuvarande Rumänien. 1944 deporterades Livia och hennes familj därifrån i godsvagnar eftersom de var Judar. Hon var en av de omkring 30 000 individer som efter att ha överlevt nazisternas koncentrationsläger fördes till Sverige. De anlände genom två aktioner, med Röda Korsets vita bussar och via Lübeck med UNRRA aktionen. De kom från olika länder och från olika bakgrund, judar och icke-judar, flertalet var unga kvinnor. De kallades alla ”repatriander” av myndigheterna, eftersom de förväntades återvända till sina hemländer efter att de fått vård och tid till återhämtning i Sverige. De utplacerades i flyktingläger och beredskapssjukhus runt om i Sverige, från Skåne till Västernorrland. En del läger inrättades i hotell, vandrarhem och skolor men flertalet utgjordes av speciellt upprättade barackförläggningar. Många läger var små, med något hundratal boende, andra var stora lägerkomplex med över tusen personer. Lägren benämndes på olika sätt, som repatriandläger, utlänningsläger och flyktingläger.
Arkivlåda med läkarkort för Lovölägret i Riksarkivet. Foto: Författaren.
Lägerinstitutionerna och de som bodde där har lämnat olika former av spår: i myndighetsarkiv, i det svenska landskapet, i människors minnesberättelser, och som arkeologiskt fyndmaterial. På en del orter där det funnits läger har människor upprättat minnesspår som skyltar, kartor och monument. Gravstenar på närbelägna kyrkogårdar vittnar om att alla som kom trots allt inte överlevde sina umbäranden, utan dog efter kort tid i frihet. Små stenar som lagts på monument och gravar visar på en personlig och levande hågkomst av släckta judiska liv.
I det här inlägget vill jag i egenskap av forskare understryka värdet av att kombinera olika slags källor och spår för att förstå förflutna skeenden, särskilt hur betydelsefullt det är att söka kunskap ur de föremål som vilar i olika museimagasin. Metoden att sammanföra föremål, dokument, fotografier, teckningar, intervjuer och egna besök av platser varit viktiga när jag forskat om Sveriges mottagande av befriade koncentrationslägerfångar 1945. Det har gett en rikare förståelse, inte bara av historiska fakta, utan också av hur det kan ha upplevts att komma till Sverige. Jag ska ta ”Lovö utlänningsläger” som exempel på hur ny kunskap kan skapas när skilda metoder och källor kombineras.
Lovölägret, dit Livia Szmuk senare kom som ung kvinna, upprättades av Civilförsvarsstyrelsen 1944. Först inhystes där baltiska familjer, 679 män, kvinnor och barn. Från sommaren 1945 blev det istället ett repatriandläger när 310 Rumänska och Ungerska kvinnor och en tjeckiska som befriats ur koncentrationslägret Bergen-Belsen inhystes i 30 enkla baracker med plats för tio personer.
Arkivmaterialet som skapats ur de många svenska flykting- och repatriandlägren är rikt. I Lovölägrets arkiv framträder lägrets personal (lägerchef, kurator, husmor, kokerskor och bevakningspersonal) tydligare än kvinnorna som bodde där. För att förstå hur det var att bo och vistas i Lovölägret kan bedrägligt obetydliga källor ge ledtrådar, som ransoneringskort, en laboratorierapport om larver av husfluga i kökets 25-liters kannor med mjölk, en faktura från Anticimex för att få bukt med råttorna, regler för tilldelning av klädesplagg, matmenyer eller program för underhållning i matsalen. Sådana här vardagliga källor är viktiga för de kan synliggöra sammanhang som inte finns i de officiella källorna på myndighetsnivån. Arkivkällor av skilda slag kan ge olika svar på samma fråga och belysa ett fenomen, som flyktingmottagandet under andra världskriget, från olika positioner och människors perspektiv.
Lägret har också efterlämnat fysiska spår. Långt innan jag som forskare börjat studera mottagandet av före detta fångar, praktiserade jag arkeologiskt fältarbete i en skogsdunge på Lovö utanför Stockholm med andra studenter. Vi grävde ut järnåldersgravfältet Söderby Raä 28:1, men bland gravhögarna stack betongplintar upp ur gräset. Plintarna var rester av lägrets baracker. En omsorgsfullt lagd stenläggning visade sig efter studier av en lägerritning, vara platsen där de hundratals kvinnorna samsades för att tvätta sig, stenläggningen hade förhindrat tvättplatsen från att bli alltför lerig. Flyktinglägret väckte ett särskilt engagemang hos oss studenter.
Föremål från lovölägret utställda i utställningen History Unfolds på Historiska museet. Foto: Författaren.Kombinationen av samtidsarkeologi, arkivkällor och muntliga berättelser har potential att lyfta fram dold historia och kan ge kunskap om den individnära vardagen. Bland det som grävdes fram ur jorden fanns spår av det institutionella lägerlivet; spikar, takpapp och skruvar från barackerna, mjölkflaskor, bestick, plåtmuggar, medicinflaskor, samt ståltråd från det stängsel som omhägnade lägret. Där fanns även rester av personliga ägodelar. I en järnåldersgravhög som använts som sopgrop återfanns urklämda tuber av salva eller tandkräm, en puderdosa, pärlor och hårspännen, handväskbyglar, rester av skor och parfymflaskor, varav flera hade innehållit den tyska eau de colognen 4711. Den var billig och spridd över hela Europa. Dess kraftfulla citrusdoft användes inte bara för att dölja odörer utan också som desinfektion. Kroppsnära föremål som skor och smink kan ge en stark känsla av samhörighet med personen som ägt dem. De som överlevde de nazistiska lägrens avhumanisering har vittnat om betydelsen av att äga något eget och personligt, som ett läppstift eller ett smycke, för att känna sig som en individ, en människa igen.
Personliga föremål hittade vid utgrävning av Lovölägret. Foto: SHM.
Föremålen från utgrävningen av Lovölägret finns i Historiska museets samling. Livia Fränkels berättelse finns i Sveriges museum om Förintelsens samling. Arkivhandlingar efter Lovö utlänningsläger finns bland annat i Andra världskrigets lägerarkiv på Riksarkivet i Stockholm, samt i Civilförsvarsstyrelsens arkiv på Krigsarkivet.
Vill du veta mer? Det här blogginlägget bygger på en artikel:
Geschwind, Britta Z (2020). ”Spår efter ett svenskt flyktingläger 1944–1946. Kulturarvsprocesser i rörelse”. (Geschwind 2020). I Kulturarv i förändring L. Gradén, & T. O’Dell (Red.). Studentlitteratur AB.
Här kan du läsa mer om Sveriges mottagande av de före detta koncentrationslägerfångar som kom med UNRRA aktionens båtar och Röda Korsets vita Bussar:
Geschwind, Britta Z., Idvall, Markus & Nilsson, Fredrik 2023. Den medicinska spärren: smitta och gränsarbete i skuggan av Förintelsen.
Giloh, Mordechay (2023). Björkar och järnvägsspår: det svenska mottagandet av överlevande från nazisternas koncentrationsläger 1945.
Information om utgrävningen av Lovölägret hittar du i grävrapporten, samt i en artikel skriven av några av de arkeologistudenter som grävde där:
Petré, Bo (2011). Arkeologiska undersökningar på fornlämning RAÄ 28, Söderby, Lovö socken, Uppland: gravfält från vendeltid och vikingatid samt några gravar och boplatslämningar från bronsålder. Stockholm: Department of Archaeology and classical studies, Stockholm University
Fåhraeus, F., Ganneby, S., Lunnemo, M., Schultzén, J., & Petré, B. (2005). Flyktinglägret från 1940-talet på Lovö. Eleonora-Posten: Lovö hembygdsförenings tidning, 14(1). Hämtad från https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-14215.
Britta Geschwind, FoU – koordinator.