Inför sommartids-omställningen

Skrivet av Samlingsbloggen

I helgen är det dags för sommartidsomställningen som alltid infaller den sista söndagen i mars. Idag då många förlitar sig på klockan i mobiltelefonen sker omställningen automatiskt för respektive tidszon, men än använder många analoga armbandsur. I Skoklosters slott finns många fina ur från 1500-tal och framåt.

Behovet av att kunna mäta tid, eller kanske framför allt behovet av att kunna mäta tid exakt, har förstås varierat mellan olika perioder och sammanhang. De tidigaste mekaniska uren i Europa börjar framställas vid 1200-talets början. Den äldsta och minst komplicerade mekanismen drivs av lod med någon form av regulator för jämn gång. De första uren med pendel som regulator kom vid mitten av 1600-talet, vilket gav urverken en mycket mer exakt gång. Ur med fjäderdrift uppfanns i början av 1400-talet och utvecklades stadigt under följande århundraden. En utveckling av både astronomin och tekniska framsteg under 1500-talet ledde till ett ökat intresse för framställning av astronomiska ur. Sådana konstur kunde bland annat ange timme på dagen, dagens datum och namn, månad samt solens respektive månens upp- och nedgång. I Skokloster slott finns flera exempel på sådana bordsur från 1500- och 1600-talen. De är i regel konstfärdigt utförda och dekorerade, och var lika mycket exempel på tekniska underverk som tidmätare och kunde ofta ingå i furstars konstkammare.

Rikt utsmyckat bordsur.

Fjäderdrivet bordsur med sex urtavlor, varav en stor med ett planastrolabium. Visar dygnets timmar, minuter, solens, månens och planeternas ställningar. Omnämns första gången i Skoklosterinventariet för 1757. Tillverkat av Johan Grüber 1584 (renoverat av rustmästare Carl Strömberg 1782).  597_SKO. Upphov: Bonnevier, Helena, Skoklosters slott/SHM (CC BY 4.0).

 

I kontrast till dessa påkostade och tekniskt avancerade ur finns även enklare tidmätare som timglas och solur. De kan trots sin enkelhet vara mycket precisa och användbara på sina respektive sätt.

Timglas av glas och metall fyllt med sand.

Timglas med glaset infattat i stativ av silver. På plattorna spegelmonogrammet ”M J W” för Margareta Juliana Wrangel (1642-1701). Vid den här tiden gjordes glaset i två halvor som hopfogades med kitt eller harts, här dolt med en fattning av silver. Tillverkat av hovguldsmeden Johan Bengtsson, Stockholm, omkring 1680. 37_SKO. Upphov: Lernestål, Erik, Skoklosters slott/SHM (CC BY 4.0).

 

Timglaset kan inte i sig själv ange en specifik tid men anger en definierad och utmätt tidsrymd, kanske den som avsatts för en viss uppgift eller för att av andra skäl begränsa eller rama in en tid på dagen. För längre tidsrymder krävs det att man manuellt vänder det när sanden runnit ut och räknar den tid som förflutit. Att sanden, eller om man så vill tiden, bokstavligen rinner ut och tar slut kan också användas symboliskt. Av denna anledning syns timglaset ofta i vanitasmotiv, alltså bilder som påminner oss om livets korthet och alltings förgänglighet.

Sörjande person med timglas och dödskalle.

Vinjettbild ur en likpredikan över Elisabeth Gyldenstiern (1608 – 1650). Tryckt i Köpenhamn 1652. 111780_SKOBOK. Upphov: Skoklosters slott/SHM (PDM).

 

Soluret, som kan räknas till ett av våra äldsta astronomiska instrument, kan däremot ange en specifik tid. Eftersom uret mäter soltid så visas en lokal tid som varierar beroende på longitud, det vill säga var man befinner sig i öst-västlig riktning. Solen når nämligen, under dess skenbara förflyttning över himlen, sin högsta punkt vid olika tider beroende på varifrån den betraktas. I sin enklaste form består soluret av en visare placerad parallellt med jordens axel så att den pekar mot norr. Solens gång över himlen under ett dygn sker i ett plan med rät vinkel mot visaren. Skuggan av visaren kan följas och delas in i timmar. Solur kan vara horisontala eller vertikala och stationära eller portabla. Kompass och olika skalor för latitudangivelser för olika platser är till hjälp för att bestämma tiden.

Solur i form av rund metallskiva med siffror.

Solur av ekvatorialtyp med kompass. Av förgylld mässing, med rund ekvatorialskiva med genomgående, centralt placerad, tunn gnomon som även fungerar som visare till polhöjdskvadranten. Timangivelser i skivans ytterkant. 10583_SKO. Foto: Andersson, Fredrik, Skoklosters slott/SHM (CC BY 4.0)

 

Det här med soltid är för övrigt lite mer komplicerat än så. Här räcker det med att säga att vi normalt tänker på middagstid som den tidpunkt då solen står som högst på himlen och att vi räknar ett dygn som tiden som går mellan en middagstid och nästa. På grund av jordens lutning samt elliptiska bana runt solen sker en gradvis förskjutning av den sanna soltiden, (soltidsdygnets längd ändras successivt under året) vilket leder till en avvikelse mot tidmätningsinstrument med standardiserade intervall för sekunder, minuter och timmar. Skillnaden är dock så liten att det oftast inte är av praktisk daglig betydelse.

Historiskt har människor i stort varit hänvisade till den dygnsrytm som gavs av det naturliga ljuset och solens upp- och nedgång, mer eller mindre beroende på tillgång till artificiellt ljus. Fram till modern tid var det så att varje plats hade sin lokala tid och kyrkans ur var det som utgjorde rättesnöret. När resor och transporter fortfarande gjordes med häst eller till fots, så innebar det inga större problem. Många människor rörde sig också över begränsade geografiska områden.

Astronomiskt ur av metall med visare.

Fjäderdrivet astronomiskt ur, visande månens faser, datum, solens ställning i zodiaken, månad, veckodag, timme och minut. Kan knytas till Per Brahe d.ä. (1520 – 1590) och dennes hustru Beata Stenbock (1533 – 1583). 32_SKO. Upphov: Lernestål, Erik, Skoklosters slott/SHM (CC BY 4.0).

 

Lite förenklat ledde den ökade industrialiseringen så småningom till ökade krav på exakt och jämförbar tid.  När järnvägen infördes och byggdes ut mellan städerna blev det aktuellt att införa en gemensam tid, viket gradvis gjordes i hela Europa. Resorna hade nämligen blivit så snabba att det började skapa problem — vilken tid var det egentligen som gällde? I Sverige började tågen under andra halvan av 1800-talet använda en särskild järnvägstid för sina tidtabeller, men så småningom infördes en gemensam tid för hela landet. Denna så kallade borgerliga tid började gälla den 1 januari 1879 och det blev Stockholms meridian som angav tiden. Till att börja med bestämdes tiden för respektive land eller region, men under 1900-talet skapades ett gemensamt system för världstid, där tidszonerna jämkades så att de endast skiljde sig åt med hela timmar.

Den normaltid vi använder idag är alltså ett slags ”tämjande” av tiden, eller en gradvis utvecklad överenskommelse. På senare år har det återkommande diskuterats huruvida man ska låta sommartiden vara standard eller fortsätta att ha ”vintertiden” som utgångspunkt. Många uppskattar de längre dagarna under våren. Oavsett vilket man föredrar, så gäller fortfarande att vi blir av med en timme under natten till söndag!

Jonas Häggblom, Intendent med ansvar för Skoklosters slotts samlingar