Hur hamnar föremålen i Historiska museets samlingar?

Skrivet av Samlingsbloggen

Medeltida föremål i ben och horn från kvarterat Bromsgården i Örebro. Foto: SHM

Historiska museet har stora arkeologiska samlingar. Vi brukar räkna med över 10 miljoner föremål, alltifrån stora runstenar till små spikar och nitar, men hur har föremålen hamnat här och vilken väg har de tagit? Vägen hit kan förstås se lite olika ut. Föremålen kan ha skänkts, lösts in eller köpts in till museet, men idag är den vanligaste vägen in i samlingarna via den s.k. KML-processen. KML står för Kulturmiljölagen (SFS 1988:950) och det är den lagen som skyddar våra fornlämningar och fornfynd och som säkerställer att arkeologiska föremål som hittas i jorden tas om hand på ett bra sätt.

Helt kort kan man säga att den privatperson eller det företag som vill uppföra en byggnad eller bygga en väg har ett ansvar att ta reda på om arbetet kommer att beröra en eller flera fornlämningar och att i så fall samråda med Länsstyrelsen om de kan tas bort eller inte. En fornlämning kan vara en förhistorisk boplats eller ett vikingatida gravfält likväl som ett sentida slagfält eller ett medeltida stadslager.

I sökapplikationen Fornsök i Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister kan man se om det finns någon fornlämning där man vill bygga något:

Ofta gör man först en utredning av platsen, följt av en förundersökning och sedan eventuellt en arkeologisk undersökning. De som gör detta arbete är arkeologiska utgrävningsfirmor med utbildad personal. Det är Länsstyrelsen som bestämmer vem som ska få uppdraget och detta görs genom att firmorna lämnar in anbud som bedöms och som bildar underlag för beslutet.

Vid en arkeologisk undersökning tas fornlämningen bort och i samband med den görs en noggrann dokumentation som resulterar i en rapport. Rapporten innehåller fakta om undersökningen, en beskrivning av de metoder som använts och av de iakttagelser som gjorts under undersökningens gång. Det finns också listor på de olika anläggningar som undersökts och av de fynd som påträffats. Fynden kan bestå av tex föremål, ben, textil och mynt samt av provmaterial så som makrofossil, kol och pollen.

Utifrån rapporten bestämmer Riksantikvarieämbetet, som är den myndighet som ansvarar för att bevara, använda och utveckla vårt kulturarv, vilket museum/myndighet som ska få fynden. Samtliga fynd som påträffas vid arkeologiska undersökningar ägs från början av staten. Vid en fyndfördelning beslutar Riksantikvarieämbetet om äganderätten till fynden ska överlåtas till ett icke-statligt museum, tex ett länsmuseum, eller om fynden ska stanna i statlig ägo. Det finns tre statliga myndigheter som tar emot arkeologiska fynd och Historiska museet ingår i en sådan myndighet, Statens historiska museer. De två övriga är Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM) samt Lunds universitet, vars historiska museum LUHM tar emot arkeologiska fynd.

Museer som tar emot fynd ska kunna ta hand om dem på ett bra sätt både idag och i framtiden. Statens historiska museer är skyldiga att ta emot fynd från arkeologiska undersökningar och kan alltså inte säga nej till ett fyndmaterial om inget annat museum vill ha det, medan länsmuseerna kan välja vad de vill ta emot. Det innebär att det inkommer olika mycket fynd från olika delar av landet till Historiska museets samlingar beroende på i vilken omfattning länsmuseerna vill och har möjlighet att ta emot arkeologiska föremål.

Kompaktsystem för förvaring av backar med arkeologiska föremål. Foto: SHM

Riksantikvarieämbetet fyndfördelar utifrån olika principer, tex så försöker man hålla ihop föremål som kommer från samma fornlämning, men som hittats vid olika tillfällen. Annat som vägs in är hur stor regional respektive nationell betydelse som ett fyndmaterial kan ha. Likaså spelar museernas/myndigheternas insamlingspolicys in, där man slår fast vilken typ av föremål eller fyndmaterial som kan berika samlingarna.

Under 2023 överfördes totalt 97 fyndmaterial från arkeologiska undersökningar till Historiska museets samlingar och flest fyndmaterial kom det från Östergötland, följt av Södermanland och Uppland. Det kom även enstaka fyndmaterial från bla Gästrikland, Västergötland, Bohuslän och Lappland. Ett fyndmaterial kan bestå av allt ifrån ett föremål till flera tusen samt bestå av många olika slags föremål, så variationen är mycket stor.

KML-processen. Bild: V. Smits, Att skapa ett kulturarv. Lnu Licentiate No.26, 2019.

Hur går det då till rent praktiskt när fyndmaterialen ska lämnas in och införlivas i samlingarna? Det får ni veta i våra kommande inlägg i vår bloggserie om föremålens väg in i Historiska museets samlingar!

/Jessica Hedenskog, antikvarie