Museisamlingen vid Sveriges museum om Förintelsen växer snabbt. Många är de minnen, berättelser och föremål som kan berätta om Sveriges relation till Förintelsen, och samlingen hade inte kunnat byggas upp utan hjälp från alla de människor som vill dela med sig. För varje person som vill skänka ett föremål eller berätta en berättelse, gör museets intendenter en bedömning av materialet. Vi vill säkerställa att gåvan har säkra och tydliga kopplingar till Förintelsen, samt att vi inte tar emot något på oriktiga grunder (detta brukar inom museisektorn benämnas ”due diligence”).
Bland alla de föremål som kommit in till oss finns en liten resväska från Österrike. I väskan finns ett serveringsförkläde, två kökshanddukar i grovt linne, ett par glasögon med etui, en rakkniv, en liten parfymflaska, en undertröja för ett litet barn samt fyra små hemsydda tygpåsar.
En undertröja. Foto: SHM
Givaren av väskan, Ingrid, fick väskan från dess ursprungliga ägare under ett hembesök kring år 2005. Ägaren, Erika Schulhof, hade haft med sig väskan när hon år 1938 flydde nazismen i Tyskland. Nu önskade hon att väskan skulle bevaras för eftervärlden. Hon lämnade sin väska till Ingrid, som under lång tid haft ett stort engagemang inom Röda korset. Under några år använde Ingrid väskan i Röda Korsets pedagogiska verksamhet på ett äldreboende, i minnesträning och samtal om det förflutna. Men efter ett tag uppstod en oro att slitaget på väskan skulle bli för stort. Ingrid valde att ta hem väskan så att den inte skulle fara illa.
Nästan 15 år senare, år 2021, beslöts att Sverige skulle inrätta ett museum om Förintelsen. Forum för levande historia fick uppdraget att börja samla in föremål. Ingrid kontaktade dem, och berättade ungefär vad hon mindes om väskan. Men nu var det ganska längesedan hon träffade Erika. Tyvärr fanns inte Erika själv kvar i livet för att berätta mer, och Ingrid mindes inte hur Erika kom till Sverige. Hon tyckte sig dock minnas att Erika var judinna och att den lilla undertröjan hade tillhört hennes dotter.
Då antalet inkomna ärenden var många, dröjde det innan resväskan kunde studeras vidare. Men våren 2023 kontaktades Ingrid på nytt, nu av det nyinrättade Sveriges museum om Förintelsen. För att kunna ta emot väskan till museet behövde proveniensen stärkas, och Erikas berättelse förtydligas. Framförallt behövde Erikas dotter hittas, då hon som arvinge behövde ge sitt medgivande för att föremålen skulle kunna skänkas till museet. Men att hitta henne var lättare sagt än gjort. I den svenska folkbokföringen fanns nämligen ingen dotter.
Nu inleddes detektivarbetet. Erikas bouppteckning begärdes ut, men här fanns inga barn antecknade. Erika saknade bröstarvingar. Däremot testamenterades 30% av tillgångarna till en släkting till hennes make.Släktingen visade sig känna Erika väl. De hade aldrig pratat särskilt mycket om Erikas flykt, men han kunde berätta att Erika hade fått hjälp av sina föräldrar att komma till Sverige, att hon var pälssömmerska och drev en pälsaffär vid Hötorget innan hon gifte sig. Släktingen visste också att Erika inte hade någon dotter.
Vissa frågetecken rätades ut, andra tillkom. Genom en sökning i Svenska Dagstidningar hittades dödsannonsen från Erikas far. Genom folkbokföringen konstaterades att både han och modern avlidit i Sverige. Det innebar att Erika kanske inte hade kommit ensam.Berättelsen om Erikas liv efter kriget blev allt tydligare. Men varför, när och hur kom hon egentligen till Sverige? Vad kan hennes föremål berätta om Förintelsen?
Erika Schulhofs resväska. Foto: SHM.
I insidan av locket på den lilla resväskan finns en adress i Wien, som blev en ledtråd till Erikas hemförsamling. Genom kontakt med judiska församlingen i Wien lades fler bitar till pusslet. I församlingsarkivet finns nämligen både Erika och hennes föräldrar, och det visade sig att Erika var född 1921. I arkivet finns även ett vittnesmål från 1998, då Erika besökte församlingen. I vittnesmålet berättar Erika hur familjen lämnade Wien den 16 november 1938, en knapp vecka efter Novemberpogromen.
Utifrån dessa uppgifter gjordes nya sökningar i svenska arkiv. Hos Tyska S:t Gertruds församling i Stockholm finns noterat att Erikas far anlände till Stockholm den 4 oktober 1939. Tillsammans med honom kom två kvinnor, troligen Erika och hennes mor. Familjen kom till Sverige via Berlin, och bodde hos en pastor i Stockholm den första tiden. Detta ledde fram till frågan: kunde de ha kommit med hjälp av Svenska Israelsmissionen?
Svenska Israelsmissionen grundades 1875 som Föreningen för Israelsmission, med syfte att omvända judar till kristendomen. Under andra världskriget hjälpte missionen döpta judar t ta sig ut ur bl.a. Österrike. Missionen har på senare år varit föremål för debatt, då förutsättningen för flyktinghjälpen påståtts var att judarna övergav sin religion (Se tips på fördjupningsläsning sist i inlägget).
Någon dotter till Erika finns däremot inte noterad i några arkiv alls. Kanske är den lilla undertröjan ett minne från hennes egen barndom, eller något hon sytt som aldrig kom till användning. Oavsett vilket, så gjorde sökandet efter arvingar att en omfattande utredning av föremålens proveniens kunde göras. Samtliga föremål i väskan finns nu inskrivna i samlingarna hos Sveriges museum om Förintelsen, och hjälper till att kasta ljus över Förintelsehistoria i Sverige.
Har du också en berättelse eller ett föremål som du vill bevara för framtiden? Mejla: samlingar@museumforintelsen.se
/ Elin Thomasson, Intendent
Lästips för dig som vill veta mer om Svenska Israelsmissionen:
Bengtsson, Håkan (2021). Mellan mission och sionism. Svenska Israelsmissionen och grundandet av Svenska teologiska institutet i Jerusalem. I: Svensk teologisk kvartalskrift 97, s. 251-273. https://journals.lub.lu.se/STK/article/view/23460
Carmesund, U. 2010. Refugees or Returnees. European Jews, Palestinian Arabs and the Swedish Theological Institute in Jerusalem around 1948. Uppsala Universitet. Studia Missionalia Svecana CX. s. 265 pp. Uppsala. ISBN 978-91-506-2145-7.
Hedenquist, Göte (1983). Undan förintelsen: svensk hjälpverksamhet i Wien under Hitlertiden. Älvsjö: Verbum
J Birger Pernow, Riksarkivet: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Mobil/Artikel/7095
Åsbrink, Elisabeth (2011). Och i Wienerwald står träden kvar. Johanneshov: TPB
