Den vita kvartsen – stenåldersarkeologins kanske allra mest älskade och hatade (?) material

Stenålderssamlingen på SHM är mycket omfattande. Den är uppdelad på ett flertal magasin och består av föremål tillverkade av mycket olika material. Hit hör inte minst skilda typer av sten som flinta, grönsten och skiffer liksom stora mängder keramik och bränd lera. I mindre mängd förekommer föremål av material som kräver bättre bevaringsförhållanden för att ha överlevt till våra dagar. Hit hör bärnsten, ben och horn, men också annat organiskt material som trä, sädeskorn och till exempel äpplen. I samlingen finns allt från större föremål som slädar och malstenar vilka förvaras på pall ner till små, små ting som pärlor, olika miniatyrer och mikroliter. Vissa föremål är tunga och stabila, andra extremt sköra.

Sedan varierar också föremålens karaktär med samlingens ålder. Till viss del beror det på vilken insamlingspolicy som varit den rådande, men det beror också på vad arkeologerna i fält samlat in. Ett av de material som verkligen sticker ut i detta sammanhang är stenålderns kanske både mest älskade och hatade material; den vita kvartsen.

De flesta känner till att man på stenåldern använde flinta för att tillverka redskap. Här är kopplingen till stenåldern så stark att det ofta automatiskt föreställs att ett föremål av flinta är från stenåldern, trots att flintverktyg fortsatte användas långt fram i tiden under både brons- och järnålder. Med kvartsen är situationen helt annorlunda. Trots att den varit så viktig för stenålderns människor som råmaterial till mindre redskap är den betydligt mer okänd. Dessutom saknas kvarts i hög utsträckning i samlingens äldsta delar. Det är därför jag med glädje ibland ändå kan konstatera att det finns lite kvarts där. Vissa arkeologer, för ibland mer än 100 år sedan, hade alltså blicken att se att även kvartsen var slagen. Sett i ett perspektiv av vad vi vet idag måste det dessvärre ändå ha varit väldigt lite som togs in från fält.

I de yngre delarna av samlingen är det tvärtom, här är det i stället vid sidan av keramiken faktiskt kvartsen som dominerar. Detta beror på två saker. För det första har processerna som styr vad som förvärvas till samlingarna förändrats. Förut hamnade material från hela landet som ansågs vara av nationell betydelse på museet, och gåvor och inköp skedde av föremål från hela landet. Detta kan relateras till den förhistoriska situationen där råmaterial tillgängligt för stenhantverk skiljde sig beroende på naturliga förutsättningar. Flinta av olika slag och kvalitet har främst använts i södra och västra Sverige samt på Öland och Gotland. Kvartsen har varit dominerande i östra Mellansverige och mycket vanlig även längre norrut, där den däremot fått mer konkurrens från andra material som kvartsit, skiffer, tuff och jaspis. Med tiden har sedan inflödet till samlingarna förändrats. Numera erbjuds i regel lokala museer materialen först, medan SHM inte har möjligheten att säga nej. Detta innebär att nyinkomna material har en annan geografisk spridning, och mycket material kommer från just de av kvarts dominerade områdena i östra Mellansverige.

Den andra orsaken är att synen på kvartsen med tiden har förändrats radikalt och stora framsteg gjordes med start på 1970-talet och fram till tidigt 1990-tal. Viktiga forskare var Stig Welinder, Noel Broadbent, Kjel Knutsson, Erret Callahan och Christina Lindgren. Experiment genomfördes liksom slitspårsanalyser och det kunde konstateras att det i kvartshantverket fanns en systematik. Man skiljde ut tre olika tillverkningstekniker: bipolär teknik, plattformsteknik och städteknik samt skapade scheman för hur kvartsen sönderfaller. Att även kvarts slagits med spånteknik, precis som flinta och andra tätare typer av sten, noterades också vid utgrävningar av mesolitiska platser som till exempel Eklundshov och Skumparberget. Även kvartsbrott, där kvartsen brutits ur ådror i bergen, uppmärksammades.

Det som gör kvartsen svår är att den som material i regel är full av inre sprickbildningar och därför ofta går sönder på mer okontrollerbara sätt vid tillslagningen. Restmaterialen blir omfattande och i många fall i efterhand svårtolkade. Kvartsen kräver sin expertis för att fullt ut förstås. Kanske var det därför en viss skepsis också länge levde kvar. När jag började arbeta som fältarkeolog i slutet av 1990-talet hamnade jag mitt på en slagplats med mängder av kvarts och med flygplan susande över huvudet. Undersökningen ägde rum vid Arlanda inför byggandet av en ny landningsbana, och även fast det var etablerat att kvartsen var slagen bland stenåldersarkeologerna och självklart skulle tas in och registreras, fanns bland andra arkeologer en i allra högsta grad stor tveksamhet. Är det verkligen något?

Jag har i och för sig också mötts av raka motsatsen. Det var när en fältarkeolog kontaktade mig för att han var övertygad om att ha hittat slagen kvarts vid en grävning. Han skulle också ha hittat ett stenåldershus, och ville inte lyssna när jag efter att ha fått titta på ett foto sa att nedgrävningskanterna var alldeles för rena för att det skulle kunna vara stenålder. Han kom släpande med en påse helt obearbetad kvarts och ville att jag skulle berätta vad det var. Om det inte var naturligt med kvarts på platsen föreslog jag att den kanske använts för att krossas till magring i keramik eller liknande, men att det inte var mitt område. Han envisades med att jag ändå skulle säga vad olika bitar skulle ha kallats om det var slaget och jag förklarade principen med kärnor (som man slagit från), avslag (som man slår bort), avslagsfragment och splitter (fragment mindre än 1 kvadratcentimeter som är bra belägg för att identifiera slagplatser). Avslagen eller avslagsfragmenten har sedan ibland använts som de är som till exempel skärande verktyg eller omformats till exempelvis skrapor för skinnberedning genom retuscher (mycket små flisor som trycks eller slås bort ur en egg). Jag har levt med en klump i magen om vad som sedan hände med den där obearbetade kvartsen med tanke på arkeologens okuvliga tro på den, men eftersom jag inte vet vilken plats det var har jag fått leva i ovisshet.

Kvarts är svårt och länge var ändå skepsisen vanligare än övertolkningarna. Även etablerade och mycket kvartskunniga arkeologer kunde bli mötta av misstro inför övertygelsen om att man till exempel även i kvarts med avsikt skulle ha tillverkat spån. Men på senare år har det långsamt skett förändringar. Kanske har tiden gjort sitt, men även nya fynd kan ha bidragit till förändrade perspektiv. Jag tänker då särskilt på fynd av så kallade eggade benspetsar, som var ett jaktvapen använt för att fälla större djur under äldre stenålder. De är vanliga i flintrika områden som Skåne där också goda bevaringsförhållanden finns för redskap av ben/horn, något som i hög utsträckning saknas i östra Mellansverige där bevarade mesolitiska ben/horn-föremål är mycket sällsynta. Benspetsarna har i regel varit eggade med mikrospån av flinta som satts in i fåror på spetsarnas sidor.

På senare år har man hittat även ett fåtal eggade benspetsar längre norrut och där eggarna inte alls varit tillverkade av flinta, utan av kvarts eller kvartsit. Det man nu ser är också att det blivit vanligare att man söker efter och identifierar spår efter spånteknologi även i kvarts. Man har blivit generösare i sina tolkningar och ser mer till teknik och målsättning med kvartshantverket, även om resultatet formmässigt inte blivit exakt detsamma som i flinta eller andra tätare stensorter. Kvartsrika trakter har därmed inte blivit lika isolerade utan har kunnat sättas in i större sammanhang.

Detta möte mellan olika material och tekniker är spännande, och man kan fundera på vad det säger om dåtidens människor. I de allra äldsta materialen på Södertörn kan man till exempel se att människorna hade ett flint-tänk. Det handlar om människor som för närmare 10 000 år sedan tog sjövägen allra längst ut i en extrem ytterskärgård. De slog kvartsen på samma vis som samtida människor som slagit flinta i vad som idag är svenska västkusten och angränsande trakter i Norge. De var vana vid ett annat material och det tycks ha tagit lite tid innan tekniken fullt ut anpassades efter materialets förutsättningar. När spåntekniken dyker upp även i senare material då kvartshantverket i regionen var starkt etablerad, ger det en annan men också spännande bild av relationer, möjliga kontaktvägar och dåtida utbyten.

Kvartsen är en omistlig del av stenåldern, inte minst i östra Mellansverige där den lyser vit vid sidan av de ofta röda knackstenar man använt vid tillslagningen och den grönsten som använts till yxor. Men jag är också en av dem som älskar kvartsen, så jag kan vara lite partisk!

Helena Andersson,
Antikvarie med ansvar för stenålder, Arkeologiska enheten

Ett par lästips:

Lindgren, C. (2004). Människor och kvarts: sociala och teknologiska strategier under mesolitikum i östra Mellansverige. Stockholm, Uppsala: Univ., Riksantikvarieämbetets förl., Coast to Coast Project, Dept. of Archaeology and Ancient History [Forskningsprojektet Kust till kust, Institutionen för arkeologi och antik historia], Univ.

Sundström, L., Guinard, M., Svenman, E., & Andersson, F. (2021). Rikstenboplatserna. Arkeologisk undersökning av mesolitiska platser med yxproduktion och stora kokgropar samt utmarksbruk från senneolitikum till äldre järnålder. Riksten 8:1, Botkyrka kommun & socken, Södermanland, Stockholms län. SAU rapport 2020:29. Stiftelsen Societas Archaeologica Upsaliensis. https://app.raa.se/oppnadata/forndok/search/view?5&0=10035909