Här är Del 3 i serien om hur de föremål som kommer från de arkeologiska undersökningarna som utförs i landet och fyndöverförs till SHM införlivas i samlingarna.
I detta inlägg ska vi följa upp med att svara på en fråga vi ofta får;
Hur gammal är den här?
En del i arbetet med accessionerna av de föremål som kommer in till oss är att ge föremålen en datering, alltså att bestämma hur gammalt ett föremål är. Ibland är detta ganska lätt, speciellt vid mynt där ett präglingsår står på myntet och ibland är det svårare, som exempelvis en bit bränd lera. Vanligtvis sker det en generell datering av platsen och föremålen redan under den arkeologiska utgrävningen i fält men ibland behövs vissa föremål tittas närmare på för att kunna dateras. Flera olika metoder kan användas för att datera en arkeologisk anläggning och de föremålen som hittas däri. I detta inlägg ger vi en kortare genomgång av de mer vanliga metoderna som används för att ge en arkeologisk datering.
Tidslinje som visar de olika tidsåldrarna. Bild från Arkeologerna.
En metod som brukar ses som en av de första dateringsmetoderna och som renodlades under 1880 – talet av Oscar Montelius, är typologi. Med det menas att föremålen ordnas i en serie där idéen om att likheter som form, storlek, mönster med mera mellan föremålen visar på en närhet i tillverkningstiden. Alltså att två föremål i samma fyndkategori som liknar varandra är tillverkade närmare tidsmässigt än där föremålen har en större stilistisk differens.
En annan metod är stratigrafisk datering. Stratigrafi är läran om lagerföljder. Det innebär att vid en utgrävning så är det lager som ligger överst yngst och lagret som ligger längst ner är äldst. Dessa två metoder, typologi och stratigrafi klassas som relativkronologiska dateringsmetoder där en exakt datering är svår att få, utan resultatet ger att detta föremål är äldre än ett annat föremål.
Visar en vertikal sektionsbild av en anläggning som grävts ut till hälften. Här ses de olika stratigrafiska lagren tydligt i olika färger. Bild från Arkeologerna (Claesson 2023:10).I kontrast till de relativa dateringsmetoderna finns absoluta dateringsmetoder. Dessa kan oftast ge en datering inom en tidsperiod när föremålet är tillverkat/senast använt. Ibland med ett spann på några hundra år men vid gynnsamma förhållanden nästan med en precision på säsong ett specifikt år. Men då har man lite tur också.
Den kanske mest kända absoluta dateringsmetoden är nog 14C – datering. Den använder sig av den specifika radioaktiva isotopen 14C i kolet som har en känd halveringstid på 5730 år. Denna metod används för att datera föremål som innehåller kolatomer men också för att datera kontexter som exempelvis eldstäder och andra anläggningar där trä, kol eller annat organiskt material har bevarats. Metoden har dock en dateringsbegränsning på max 70 000 år tillbaka.
En annan känd dateringsmetod är dendrokronologi. Med den metoden används trädens årsringar för att ge en datering på när trädet levde och dog, antingen genom att trädets fälldes eller dog naturligt. Lite förenklat kan man säga att det fungerar genom att träskivor med årsringar har samlats in och genom att överlappa dessa årsringar mellan olika gamla träd har en kronologisk serie kunnat skapats. Vid väldigt gynnsamma omständigheter där trät är välbevarat och den yttersta biten av trädet där barken suttit finns kvar är det ibland möjligt att bestämma vilket år och när på året ett träd fälldes.
För datering av keramik, tegelstenar och kakel kan thermoluminiscens, vilket förkortas TL, användas. Metoden använder sig av den svaga strålning som avges från radioaktiva mineraler i kvarts- och fältspatskristaller. När mineralerna bryts ner går elektronerna från att vara fria till låst läge i atomerna. Denna process förekommer naturligt i jorden och på så sätt även i keramiken. När mineralerna hettas upp till 500 °C eller högre temperaturer återställs dessa låsta elektroner och nedbrytningen eller nedräkningen börjar om igen. Genom att i ett laboratorium sedan hetta upp keramikskärvan till över 500 °C kan antalet elektroner som låsts fast sedan kärlet senast värmdes upp räknas och en ålder kan fås.
Vid dateringar av föremål från historisk tid finns ibland möjligheten att använda sig av exempelvis skriftliga källor och kartor. Till exempel genom att studera gamla kartor går det att se hur en plats har använts och de hus som en gång stått där. Om det finns flera kartor från olika tider går det även att se när huset har använts och ungefär när det övergavs. Detta i sin tur hjälper oss att datera både lämningarna och de föremål som hittas där under en arkeologisk undersökning. Gamla tavlor kan också ge mycket värdefull information som hjälper oss med dateringar med allt från kläder, vapen, keramik och mycket mera.
Mynt är en föremålskategori som i sig själv kan hjälpa till med dateringar, både i sig själva och genom de andra föremål som de har hittas tillsammans med. Då många mynt antingen har en sedan tidigare känd präglingsperiod eller kanske till och med ett årtal präglat på myntet så betyder det att de är väl lämpade för att ge en ungefärlig datering på de föremål som hittats tillsammans med mynten.
Detta är som sagt några av de olika metoderna som används för att datera olika arkeologiska föremål. Olika metoder används mer medan vissa används mindre. Det kan bero på vad som behövs för just den situationen. Tyvärr är det inte alltid möjligt att få en bättre datering än en lång tidsperiod på kanske tusen år medan ibland är det möjligt att precisera på ett specifikt år och till och med på årstid. Forskningen inom ämnet går framåt och vem vet vilka dateringsmetoder framtidens arkeologer kommer att ha till sitt förfogande.
/ Peter Nelson, antikvarie inriktning accession
Missa inte de två tidigare i denna artikelserie: