Att omhänderta konserveringsbehov i en väldigt stor samling

Hur uppmärksammas och omhändertas ett enskilt föremål bland 11 miljoner andra?

En stor utmaning i arbetet med den arkeologiska samlingen är den stora mängden föremål som ska förvaltas på bästa sätt. Den huvudsakliga strategin för att se till att samlingen bevaras är att tillgodose en så bra förvaringsmiljö som möjligt. Det gör vi framför allt genom att förvara föremålen i magasin med ett lämpligt klimat och med anpassade inredningar och fyndaskar.

När föremål från den arkeologiska samlingen ändå är i behov av en aktiv konserveringsinsats anlitar vi externa konservatorer. Den externa konservatorsfirman upphandlas med jämna mellan i ett ramavtal och just nu har vi avtal med ACTA konserveringscentrum i Stockholm. För den arkeologiska samlingen har vi varje år en begränsad budget för att kunna utföra konserveringsåtgärder. Det innebär att vi behöver välja ut ett fåtal föremål som vi kan låta konserveras. Bedömningen av vilka föremål som ska konserveras grundar sig förstås i första hand på föremålets tillstånd. Föremål där vi kan konstatera en aktiv, pågående nedbrytningsprocess är prioriterade. I urvalsprocessen och när ytterligare prioriteringar behöver göras så vägs även aspekter som kontext och kulturhistoriskt värde in.

Många föremål förvaras relativt osedda under lång tid men plötsligt efterfrågas ett fyndmaterial till exempel inför ett lån, en utställning eller när en forskare vill få tillgång till ett material. Det är vid sådana tillfällen vi som arbetar med samlingarna kan få en anledning att titta närmare på olika föremål och också ges en möjlighet att uppmärksamma ett enskilt föremål och dess tillstånd i den stora mängden.

Historien om hur vi fick upp ögonen på svepasken från kvarteret Rådhuset 6 och 9 i Uppsala har ni kunnat läsa om i föregående blogginlägg. Svepasken var i ett dåligt skick och vi kunde se att den hade skador som bedömdes ha uppkommit relativt nyligen, den såg också ihopsjunken ut på ett oroväckande sätt. Vi insåg att något behövde göras för att inte skadorna på lite längre sikt skulle förvärras.

För att få en uppfattning om vilka konserveringsåtgärder som kan vara möjliga och lämpliga brukar vi skicka bilder och en beskrivning av skador och tillstånd på varje föremål till den externa konservatorsfirman. Utifrån det underlaget kan ansvarig konservator lämna ett åtgärds- och kostnadsförslag.

Det är en stor fördel att veta hur ett föremål eventuellt har behandlats tidigare inför val av konserveringsåtgärder. Vi började därför söka efter äldre konserveringsdokumentation om föremålet. I detta fall var det tydligt att svepasken hade behandlats vid något tidigare tillfälle. I arkivet hittade vi den konserveringsrapport som skrevs 1978 i samband med att föremål från den arkeologiska undersökningen av kvarteret Rådhuset 6 och 9 kom in till konservering vid dåvarande Tekniska institutionen vid Riksantikvarieämbetet och Historiska Museet. Från rapporten framgick att träföremålen hade behandlats med impregneringsmedlet PEG-400 och frystorkats samt att de lagningar som gjorts hade utförts med ett vattenlösligt trälim.

Med den informationen lämnades svepasken till konservator Karin Lindahl på Acta som började med att ta fram ett åtgärdsförslag för kommande konserveringsinsatser. Inför konserveringsarbetet behövde Karin undersöka hur svepasken reagerade på fukt och om det med hjälp av fukt fanns möjlighet att återforma delar som tydligt hade blivit deformerade och inte längre gick att passa ihop.

Efter tester där svepasken ställdes in i en fuktkammare, visade det sig att träet i viss mån gick att återforma. Åtgärdsförslaget innebar att svepasken skulle rengöras och delvis omkonserveras och framför allt få ett bättre stöd för sin framtida förvaring.

Det är inte självklart att föreslagna åtgärder på föremål alltid resulterar i en konservering. Det beror ofta på ekonomiska begränsningar och att prioriteringar måste göras. I det här fallet tyckte vi att samtliga föreslagna åtgärder verkligen skulle gynna svepaskens långsiktiga bevarande och också göra den mer tillgänglig i olika framtida sammanhang.

Den konservering som Karin på Acta utförde innebar att svepasken ytrengjordes med dammsugare med specialmunstycke och pensel. Svepasken formades så långt det var möjligt genom försiktig och gradvis återformning mot ett anpassat stöd i en fuktkammare. De delar av asken som gick att passa ihop med varandra limmades. På flera ställen var passningen dålig med delar som gick omlott eller med partier där glipor uppstått, vissa glipor fylldes igen för att stabilisera asken. Svepasken fick slutligen en anpassad stödplatta att stå på där den kan hållas på plats för en stabil förvaring och framtida hantering.

Efter konserveringinsatsen hämtades svepasken tillbaka till Historiska museet där den just nu förvaras i magasin. Som det här inlägget började med så är målsättningen för myndighetens förebyggande arbete med bevarande av samlingarna att varje föremål ska ha så bra förvaringsomständigheter som möjligt – var sak på rätt plats.

Även om svepasken trots konserveringen fortsättningsvis är skör och ömtålig har den nu fått mycket bättre förutsättningar att både studeras, ställas ut och bevaras – för att för all framtid vara Uppsalas snyggaste svepask.

/Jennie Arvidsson, konservator, Historiska museets samlingar