Ibland kan man göra fynd av gamla undersökningar i våra magasin. Nästan alla våra samlingar ligger i god ordning och bra förtecknade men ibland har enstaka fynd eller hela fyndbackar kommit fel. Det här är historien om tämligen alldagliga fynd som kan berätta en ny historia.
Fornborgar tillhör en av de mer omdiskuterade och gåtfulla lämningarna från förhistorisk tid. Borgmurarnas utseende varierar från obetydliga stenrader till kallmurade ringborgar med meterhöga murar. Merparten av fornborgarna kan grovt dateras till mellersta järnålder, ca 200–700 e Kr, men det finns både äldre och yngre dateringar.
Bohuslän är sett till ytan ett av de fornborgsrikaste landskapen i Västsverige. Det kuperade landskapet med höga berg med branta sidor har gjort att man har kunnat utnyttjat topografin och inte behövt bygga höga kallmurade murkonstruktioner. En av dessa fornborgar är Borrefjäll vid Ammedalen, Stala socken på Orust (L1968:8074/Stala 13:1). Fornborgen ligger på ett högt, brant berg som höjer sig 70 meter upp från en trång lerdal. Från toppen har man utsikt ut över Halsefjorden och kan skymta Skagerack. De branta stupen gjorde att man bara har behövt bygga en upp till 1 meter hög spärrmur mot norr. Det är även mot norr som ingången till borgen fanns. Totalt täcker borgen 13 500 m2, en tämligen stor areal. Det finns även folkliga traditioner i bygden om att platsen skulle ha använts vid strider mellan olika kungar, där kung Borre slutligen tog fornborgen.
Hallströms undersökning 1913
År 1912 fick den kände arkeologen Gustaf Hallström (1880–1962) vid Historiska museet reda på att man hade hittat fornfynd och en timrad brunn i borgen. Hallström återkom år 1913 och kunde då lösa in fyra sländtrissor som man hade hittat i borgen. Sländtrissorna är av täljsten, skiffer, bränd lera och glas (SHM 14961). Det sistnämnda materialet tyder på att den som använde glastrissan hade hög status.
Sländtrissorna som hittades innan den arkeologiska undersökningen (SHM 14961). De är tillverkade av bränd lera, skiffer, täljsten och en exklusiv trissa av mörkt glas. Foto Thomas Eriksson, SHM.
Hallström undersökte två mindre ytor innanför spärrmuren. Han kunde även konstatera att det inte fanns någon bevarad träkonstruktion i det vattenhål eller brunn som fanns på ytan. I de undersökta ytorna kom delvis omrörda och störda kulturlager, som bedömdes ha varit upp till 0,3 meter tjocka. I lagren hittade han rikligt fynd i form av keramik, glaspärlor, eldslagningsflinta, ytterligare sländtrissor, vävtyngder och bränd lera. Enstaka brända ben påträffades också liksom träkol (SHM 15085).
Fynden kom in till Statens Historiska museum 1914 och år 1939 upprättade en annan känd arkeolog, som senare blev Sveriges första kvinnliga professor i arkeologi, Greta Arwidsson (1906–1998), en förteckning av fynden. Samma år skrev Hallström en rapport om undersökningen.
Fynd på vift
Därefter verkar fynden ha kommit på avvägar i museets magasin. Någon gång under efterkrigstiden har en av antikvarierna skrivit på ett katalogkort att materialet saknas. När jag i februari var på jakt efter ett annat försvunnet föremål hittade jag förutom det föremålet en hel back med material från Borrefjäll. Där låg alla fynden som Hallström hade gjort 112 år tidigare. Allt var prydligt förtecknat med små papperslappar och glaspärlorna låg i tändsticksaskar från 1910-talet. Så det var ett riktigt nyfynd som gjordes.
Vad säger fynden?
Vad säger då fynden om platsen? Om man börjar med keramiken så rör det sig om ett flertal olika kärl, både tunnformiga och sådana som har haft en S-formig profil. I Bohuslän, liksom i Västskandinavien, finns det under romersk järnålder och folkvandringstid en rik keramiktradition med polerade kärl som har använts som dryckeskärl och som ofta är dekorerade. Keramiken från Borrefjäll är i stället odekorerad och tjockväggig och har karaktären av större förråds- och beredningskärl. Det som kanske är mest intressant med delar av borrefjällskeramiken är att den är mycket hårt bränd och gulröd till färgen. Flera av skärvorna är dessutom helt oxiderade, med en röd färg rakt igenom. Annars brukar förhistorisk keramik ha en mörkare kärna där leran inte har oxiderat och blivit rödbränd. Det visar att kärlen har blivit sekundärbrända, det vill säga ha bränts oavsiktligt efter tillverkningsbränningen, troligen vid en större eldsvåda. Den ena ytan som Hallström undersökte ska ha legat nära spärrmuren, som idag är högst 1 meter hög och 1–5 meter bred. För att keramiken ska ha kunnat brännas så hårt måste mycket bränsle ha funnits, med tanke på det delvis kala berget innanför borgen bör inte en vanlig skogsbrand ha orsakat bränningen. Keramiken skulle alltså kunna tyda på att det antingen har funnits hus innanför muren eller snarast att muren har varit förstärkt med en träpalissad. Så keramiken kan berätta indirekt om själva borgkonstruktionen. En undersökning gjord på 1980-talet har visat att det finns störhål i muren. Kol från den undersökningen har daterats till cirka 260–600 e Kr, det vill säga yngre romersk järnålder till tidig vendeltid. De övriga fynden kan styrka den dateringen. Bland fynden som återfanns i år fanns även träkol som kan användas för nya dateringar.
Den sekundärbrända keramiken från den undersökta ytan närmast borgmuren. Det rör sig om skärvor efter grova förråds- och beredningskärl. Antagligen har de fått en extra bränning i samband med att träkonstruktionen i muren eller ett hus brann. Fid 3261400, Foto Thomas Eriksson, SHM.
Fornborgar kan ju ofta ses som militära, lämningar förknippade med den traditionellt manliga rollen. Men i många av de undersökta fornborgarna på svenska fastlandet är det sländtrissor och framför allt vävtyngder som är de vanligaste fynden. Det är ju föremål som man oftast förknippar med den traditionellt kvinnliga rollen, där vävning och spinning ses som kvinnliga sysslor. Vi vet inte de här könsrollerna har bäring också på järnåldern men fyndkategorierna skulle kunna visa på att även kvinnor har vistats eller bott i borgen. Några av de diskusformade vävtyngderna skulle även kunna ha fungerat som bälgskydd i samband med smide eller gjutning. De är så pass hårt brända att det är fullt möjligt. I några andra östsvenska fornborgar har man hittat slagg, gjutformar och deglar från den typen av aktiviteter.
Vävtyngder och sländtrissor från Hallströms undersökning. Visar de på kvinnlig närvaro i borgen? Foto Thomas Eriksson, SHM
En halv, röd glaspärla och fragment av två gula pärlor. Tyder även de på att kvinnor har varit i borgen? Fid 3261355 & 3261356. Foto Thomas Eriksson, SHM
Sammanfattning
Under mellersta järnåldern, cirka 200–700 e Kr, börjar man runt om i Sverige och Norge konstruera anläggningar på höjder och berg med mer eller mindre omfattande stenkonstruktioner. I många av de här borgarna har man hittat spår efter mer permanent bebyggelse och fynd som visar att borgarnas invånare har haft hög status. Arkeologen Michael Olausson menade att många av stormännen under den perioden flyttade upp på bergen för försvar och övervakning. Perioden har antagligen varit fylld av strider mellan olika småkungar och hövdingar.
De återfunna fynden från Borrefjäll är viktiga pusselbitar i förståelsen av den här perioden och murkonstruktionen. De berättar inte bara om matförråd och hantverk utan kan även visa på att fornborgarna har haft betydande träpalissader som har bränts ned, kanske i samband med en belägring.
Vill du veta mera?
Fynden i databasen:
Sök i samlingarna – Statens Historiska Museer – Sök i samlingarna
Hallströms anteckningar i Umeå Universitet från 1939:
Search results | Digitala samlingar
Fornlämningen
https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/ab9c5a5c-da66-4c4c-a997-9b58f469b7ba
Borrefjäll och fornborgar i Anders Back Bornfalks avhandling:
Från stenkrigare till borgjarl
Thomas Eriksson, Antikvarie med ansvar för bronsålder och äldre järnålder
