Spara och Slösa på skolresa. Finns i Ekonomiska museets samlingar [Spara och Slösa på skolresa – Sök i samlingarna]. Rättigheterna innehas av Swedbank.
Spara och Slösa känner alla till. Åtminstone vi som inte är så unga längre. Själv minns jag tydligt hur jag läste serien i tidningen Lyckoslanten som vi fick i skolan i slutet av 1970-talet. Ja, det trodde jag i alla fall, tills jag upptäckte att Spara och Slösa lades ner 1963 då seriens upphovskvinna, Birgitta Lilliehöök gick i pension. Då var jag ju inte ens född! Men seriestripparna om de två flickorna – Spara, en präktig flicka med ljusa lockar och alltid prydliga kläder och Slösa, som var mörkhårig (!) okammad, slarvigt klädd och hade vidlyftiga vanor – blev en institution och deras namn används fortfarande som ett begrepp som de flesta begriper.
För att förstå bakgrunden till den sedelärande serien får vi ta oss ända tillbaka till 1800-talets början, då de första sparbankerna grundades i ett försök att få mindre bemedlade människor att se om sitt eget hus och spara sina fattiga slantar, i stället för att slösa bort dem på sprit och skörlevnad. På så sätt skulle de kunna säkra sin egen framtid i stället för att ligga samhället till last om de blev sjuka, arbetslösa eller för gamla för att arbeta. Man kunde sätta in hur små belopp som helst och få ränta på dem. ”Många bäckar små” var den styrande tanken.
Sparbanksrörelsen växte. Det gjordes alla möjliga ansträngningar för att få folket att spara mer och konsumera mindre. År 1900 bildades Svenska sparbanksföreningen, som ett samarbetsorgan för sparbankerna och 1925 startade Sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda. Det var Josef Hugo Jönsson, bankdirektör vid Oppunda härad sparbank, som tog initiativ till både avdelningen för sparpropaganda och tidningen Lyckoslanten. Han, och många andra, tänkte att det bästa sättet att inplantera nya tankar i befolkningen var via barnen. Om man kunde få barnen att bli sparbankskunder så skulle de troligen fortsätta sitt sparbankssparande även som vuxna.
Lyckoslanten, som fortfarande finns och därmed är Sveriges äldsta barntidning, delades ut i skolorna. Det första numret kom ut på Världssparardagen, den 31 oktober 1926. Tidningen innehöll all möjlig information om pengar och sparande och artiklarna var kanske inte alltid så lockande för en skolelev. För att lätta upp innehållet tog Jönsson in tecknaren Birgitta Lilliehöök, som kom att rita Spara och Slösa i 37 år.
Från första numret var tidningens motto ”Envar sin egen lyckas smed” och 1929 sammanfattades tidningens målsättning med följande text i redaktionsrutan:
”Tidskriften vill i ord och bild verka för främjande av sund sparsamhet bland det uppväxande släktet och intressera de unga för produktivt arbete och målmedvetet handhavande av förvärvade medel.”
Läraren Gunilla Lagerblad övervakar insättningen i skolsparbössan. Bild från Postmuseum (Public Domain). Fotograf: Yngve Hellström.
En annan, men samhörande, del av sparpropagandan var skolsparandet. Det gjordes försök redan under 1800-talet med sparbankssparande för skolelever, men det tog inte riktigt fart förrän i början av 1900-talet. Skolsparandet utfördes på olika sätt i olika skolor, men en vanlig form var att varje klass hade en skolsparbössa med ett fack för varje elev. En gång i veckan fick eleverna ta med sig en slant, som de stoppade i sitt eget fack och därefter noterade de ”insättningen” i sin egen anteckningsbok. Läraren förde motsvarande anteckningar.
Det här var en vanlig form av skolsparbössa. Vid varje fack stod elevens namn. Det fanns två nycklar: en som läraren tog hand om och en för eleverna. Båda behövdes för att öppna sparbössan. Allt för säkerheten! Sparbössan finns i Ekonomiska museets samlingar. Länk: Sparbössa – Sök i samlingarna Foto: Jens Mohr, Ekonomiska museet (CC BY).
Någon gång per termin gick läraren med sparbössan till den lokala sparbanken och satte in pengarna på elevernas konton, där de sedan växte när räntan lades på. På vissa håll kom sparbankstjänstemän till skolan och hämtade sparbössorna i stället. Efter några års sparande fick varje elev sin egen bankbok med noteringar om alla insättningar och räntan som hade ackumulerats, och så hoppades man att de skulle fortsätta sparandet på egen hand. Nu visade det sig att skolspararna inte var mer benägna än andra att fortsätta som sparbankskunder, men det är en annan historia.
25 öre var en vanlig valör för skolspararna under 1950-talet, men oftast var det valfritt hur mycket man ville lägga. Vissa hade råd med mer och andra med mindre. Foto: Jens Mohr, Ekonomiska museet/SHM (CC BY).
Skolsparandet hade sin höjdpunkt på 1950-talet. Under 60-talet började en nedgång. En anledning var att lärarnas fackförbund protesterade eftersom de ansåg att sparverksamhet inte ingick i de överbelastade lärarnas arbetsuppgifter. En annan var att många lärare, kanske främst de yngre, inte tyckte om de element av tävling och tvång som det innebar att ta med pengar till skolan. Färre och färre skolor deltog i skolsparrörelsen, men det fanns faktiskt kvar på några enstaka ställen ända fram till slutet av 1990-talet!
Spara och Slösa har för övrigt återuppstått i Lyckoslanten, som numera ges ut av Swedbank. [download] Sedan 2005 tecknas den av Lena Forsman. Men serien har helt bytt skepnad. Det moraliserande draget är mer eller mindre borta och det funkar ju inte heller så bra längre att låta den goda sidan gestaltas av en blond, käck och ordentlig flicka, medan den mörka och ovårdade systern får stå för alla oönskade beteenden. Sparsamhet är dessutom inte en ledstjärna på samma sätt och det står inte längre på bankernas eller samhällets agenda att till varje pris minska konsumtionen. Om detta kan vi tycka många saker, men oavsett vilka åsikter man har om konsumtion, så är det väl lite underligt att låta Spara och Slösa gestalta något helt annat än propaganda för sparsamheten?
Även denna, till synes oavslutade seriestrip av Birgitta Lilliehöök finns i Ekonomiska museets samlingar. Den föreställer Spara och Slösa som simmar. Rättigheterna innehas av Swedbank.
Sara Dixon, antikvarie med ansvar för Ekonomiska museets samlingar.
