Då jag 2004 fick ansvar för Tumba bruksmuseum kunde jag visserligen en del om papper tack vare en tidigare utbildning i bokbinderi, men om tillverkning av papper visste jag verkligen inte särskilt mycket. Ännu mindre kunskaper hade jag om de olika verktyg pappersmakaren använder sig av, vare sig det handlade om handtillverkning eller maskintillverkat papper.
Vilken tur att jag då vid min sida fick en kollega vid namn Gunnar Ståhl! Han var den siste på bruket med titeln ”pappersmästare” och hade följaktligen mycket goda kunskaper om både tillverkningsprocessen och verktygen. Efter det att han pensionerats tillbringade han stora delar av sin tid som timanställd guide vid museet och var en fantastisk historieberättare. Kunnig, rolig och karismatisk delade han villigt med sig av berättelser från Tumba Bruk. Många av dessa historier gick lätt att belägga eftersom de fanns publicerade i olika sammanhang, medan andra snarare hade den omisskännliga karaktären av skröna.
En sådan historia har att göra med den största bevarade formen i museets samlingar, en kartform med måtten 120,5 x 82 centimeter. Tanken med denna form var att kunna tillverka ett stort kartpapper utan skarvar, något som skulle uppskattas av beställaren.
Pappersform använd vid Tumba Bruk, sannolikt tillverkad på plats i brukets formverkstad. Den var tänkt att användas av två personer på grund av storleken som är hela 120,5 x 82 centimeter. Foto: Richard Kjellgren/SHM.
Gunnar visste att berätta följande:
När formen tillverkades var tanken att det skulle krävas två pappersmakare till att hantera den, en som höll i på vänster sida och en på höger. När formen doppades ned i kypen för att ta upp pappersmassan krävdes dock en mycket hög grad av synkronisering mellan de båda – något man trodde sig kunna uppnå med tanke på hur duktiga pappersmakare det fanns vid Tumba Bruk. Problemet var bara att det inte alls funkade. Efter många misslyckade försök insåg man att denna idé måste ges upp och det hela fick bero ett litet tag.
Men så en dag fick någon en snilleblixt. Det fanns nämligen en vid bruket anställd karl som hade ovanligt långa armar, kanske skulle han kunna forma ett ark helt på egen hand? Visserligen var han inte alls någon pappersmakare men möjligen kunde det ändå vara värt ett försök? Sagt och gjort; mannen kallades till formrummet och tillfrågades om han kunde tänka sig att prova att göra några ark. Inledningsvis var han tveksam till det hela, väl medveten om att detta var att bryta mot den hierarkiska ordningen. Att han som inte var pappersmakare skulle göra detta var något oerhört. Kanske skulle han då anklagas av sina kamrater för att se sig som förmer, vilket han till skillnad från pappersmästarna inte hade rätt till.
Efter att denne långarmade man, motvilligt då, fått lära sig grunderna i papperstillverkning med en form i vanlig storlek var det så dags att försöka sig på den enorma kartformen. De första försöken var inte särskilt lyckade men snart nog lärde han sig. Nu bemästrade han papperskonsten tillräckligt bra för att skapa godkända ark. Resultatet var att Tumba Bruk mot alla odds kunde tillverka enorma pappersark för kartor utan skarvar.
Sedan gick tiden, och ingen människa blir som bekant yngre med den. Dagen kom också till slut då den långarmade mannen blivit så gammal att det var dags för pension. Att han verkligen hade ovanligt långa armar bevisas av att ingen därefter har lyckats hantera denna form ensam. Med honom försvann möjligheten att tillverka stora kartpapper – utan skarvar.
Jag har inte hittat några som helst skrivna källor till denna historia och kan därför inte garantera dess äkthet, men kanske spelar det mindre roll? Så här har det berättats om kartformen ända in i våra dagar och det är inte helt otroligt att det kan ha gått till så här, särskilt om man betänker kartformens tyngd och storlek. Oavsett sanningshalten så är jag tacksam att Gunnar traderade den till mig för vidare befordran till er läsare.
/Richard Kjellgren
1:e Antikvarie
Ansvarig för Tumba bruksmuseum samlingar