”Mitt älskade barn!
Vi hoppas att du har fått vårt brev av den 19 januari. Vi meddelar dig nu att vi reser bort härifrån och att du inte kommer att höra från oss på ett tag. Men oroa dig inte, vi kommer att vara tillsammans igen. Vi ber dig att följa Manfred och er moster, som vill er väl, och lyssna på deras råd. Vi hade också trott att vi snart skulle träffas, men det blev inte så.
Håll dig frisk, ha det trevligt och bli varmt välkomnad och kysst av din kära, älskande far.”
”Min älskade pojke,
Bli inte ledsen om du inte hör något från oss på ett tag. Vi meddelar er vår nya adress senare. Vi är friska och det är det viktigaste. Var bara förnuftig och följ tant Wallys och Manfreds råd lite grann, de har mer erfarenhet än du och vill dig väl. Du måste vara ett stöd för oss senare, kära barn. Framför allt, håll huvudet högt, precis som vi gör. Håll dig frisk också, och ta emot de varmaste hälsningar och pussar med kärlek från din mamma”
Bild av brev. Fotograf: Anna Tiberg Knutas, Statens historiska museer.
Så skriver Sigfried och Anna Posner i sitt sista brev till sonen Ludwig, som vistades i Sverige inom den så kallade barnkvoten.
Ludwig växte upp i en judisk familj med sina föräldrar Anna och Sigfried i Berlin. Sigfried arbetade som köpman och Anna var hemmafru. Ludwig var deras enda barn. Han har beskrivit att han hade ett gott liv under de första åren av sitt liv.
Fotografi av familjen Posner taget 14/8 1926. Fotograf: M. Schmid, Bad Reichenhall. Bilden är beskuren.
När nazisterna tog makten i Tyskland förändrades dock allt. Ludwig, född 1925, kom att bevittna både våld och pogromer mot judar. Bland annat råkade hans mamma och han själv hamna mitt i den mobb som under Novemberpogromerna hejade på SA:s nedbränning av synagogan på Fasanenstrasse. Fastklämda i den aggressiva människohopen, utan möjlighet att diskret ta sig därifrån, var Ludwig och Anna livrädda att någon skulle upptäcka att de var judar.
Efter ett tag blev Sigfrieds affärsverksamhet konfiskerad av nazisterna och familjen fick svårt att försörja sig. Ludwigs skola stängdes ner och fadern var i perioder tvungen att hålla sig borta från Berlin för att inte bli hämtad av nazisterna. Vid en razzia då SS sökte efter Ludwigs far fick familjen sitt hem sönderslaget. Livet i Berlin blev allt svårare och möjligheterna snävare varför familjen sökte om inresetillstånd till andra länder. Ludwig har i sina minnen nedtecknat de timslånga köerna som familjen stod i utanför olika ambassader.
Så småningom gläntades det på en dörr för Ludwigs del. Han skulle få en fristad i Sverige med Kindertransport, en aktion för att föra judiska barn till säkerhet i andra länder. Sverige som förde en mycket restriktiv flyktingpolitik, särskilt mot judar och romer, tog emot 500 barn där försörjningen på något sätt var garanterad och ombesörjd genom de judiska församlingarna i Sverige.
Ludwig kom till Sverige i januari 1939 och en tät brevväxling med familjen i Berlin påbörjas. Ludwig bor dels hos släktingar och dels på en internatskola för judiska barn i Västraby utanför Löberöd i Skåne. Fadern skriver på olika språk till sin son, beroende på var man tror att man ska få uppehållstillstånd, men det blir avslag på avslag. En släkting går till sist in som garant för föräldrarnas uppehälle i Sverige och för en kort minut ser allt ljust ut. Kanske skulle familjen kunna återförenas. Tyvärr hann inte föräldrarna ge sig av. Runt den 20 januari 1942 fick föräldrarna en inkallelse till ett tåg som skulle ta dem från Berlin.
Enligt Arolsens arkiv i Tyskland transporterades Anna och Sigfried den 25 januari 1942 tillsammans med 1049 andra personer med den tionde Osttransporten till Riga. Där slutar spåren.
Transportlista nedladdad från Arolsens arkiv kl. 15.15 den 13/2 2024.
Det sista brevet till Ludwig var daterat den 21 januari 1942. I brevet fanns även fem fotografier och ett svarskuvert. Ludwigs svar nådde aldrig föräldrarna, utan kom i retur med noteringen ”adressaten okänd” samt ”avrest till Riga”.
Brevväxlingen mellan Ludwig och hans föräldrar finns i Sveriges museum om Förintelsens samling. Har du också en berättelse, arkivalier eller ett föremål som du vill bevara för framtiden? Mejla samlingar@museumforintelsen.se
/Anna Tiberg Knutas, arkivarie, ansvarig för Sveriges museum om Förintelsens samling
