Låneverksamheten är ett av de viktigaste uppdragen i vår verksamhet och gör samlingarna tillgängliga för fler än dem som besöker våra sju museer och Statens historiska museer har lån både inom landet och utomlands. Till utställningen Frührenaissance in Mitteldeutschland – Macht. Repräsentation. Frömmigkeit (Early Renaissance in Central Germany – Power. Representation. Piety.) som visas på Kunstmuseum Moritzburg i Halle (Saale) i Tyskland mellan den 24 november 2024 och den 2 mars 2025 har SHM lånat ut två föremål: en kalk och en tillhörande patén. Totalt visas i utställningen 250 verk från 70 olika samlingar. Utställningen belyser ärkebiskop Ernst av Magdeburgs (1464 – 1513) stora betydelse som kulturmecenat och förmedlare av renässansen i mellersta Tyskland. Ärkebiskopen hade sitt residens i Halle och ruinerna av hans slott Moritzburg ingår i dag som en del av konstmuseets byggnad. Kalken och paténen är tillverkade 1494 av guldsmeden Hans Hujuff (c. 1470 – 1536) född i Böhmen och under större delen av sitt liv verksam i Halle. Hujuff arbetade för de två ärkebiskoparna Ernst av Magdeburg och Albrecht av Brandenburg och försåg dem med en stor mängd heliga föremål i ädla metaller, varav knappt några överlevde reformationen eller de krig som följde på denna.
Kalk och patén tillverkade av Hans Hujuff den äldre 1494. Foto: Pia Bengtsson Melin, SHM.
De två föremålen beställdes 1494 av ärkebiskop Ernst till hans begravningskapell i domkyrkan i Magdeburg, invigt till Jungfru Maria. Året efter kom den stora gravtumban i mässing med skulpterad bild av den döde ärkebiskopen på plats. Gravtumban utfördes i Nürnberg av den kände skulptören Peter Vischer d.ä. Ärkebiskopen själv skulle, trots att gravkapellet stod klart och redo, leva i nästan 20 år till. Kalken är tillverkad av guld och förgyllt silver och är ornerad med emalj, pärlor, rubiner, diamanter och smaragder. Vindlande akantusrankor flankerar en emaljerad framställning av korsfästelsen. Under foten på kalken finns ärkebiskopens vapen, även detta utfört i emalj. Paténen är mer sparsmakad och utförd av förgyllt silver med ett inom cirkel graverat likarmat kors med texten INRI, utförd med en bokstav i varje korsarm. Korsarmarna är elegant flätade i varandra och mellan varje korsarm finns en kvist.
Det emaljerade krucifixet omges av ädelstenar, pärlor och akantusslingor. Foto: Pia Bengtsson Melin, SHM.
Under kalkens fot finns ärkebiskop Ernsts vapensköld och dateringen 1494 utförd i emaljarbete. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.
Ytterligare en kalk av Hujuffs hand finns i Sverige. Det är den kalk som 1652 överlämnades som gåva till Uppsala domkyrka av Drottning Kristina och som i dag är utställd i Domkyrkans skattkammare. Kalken finns avbildad i Hallesches Heiltumsbuch från 1527 där stora delar av ärkebiskop Albrechts relikvariesamling finns återgiven. Bilden visar den rikt utsmyckade kalken tillsammans med patén, vinsked och en relikmedaljong som inte längre finns bevarade.
Hujuffs kalk i Uppsala Domkyrka avbildad i Hallesches Heiltumsbuch 1527. Foto: Wikimedia Commons.
De två kalkarna och paténen togs som krigsbyten under Trettioåriga kriget och kom att ingå i de statliga samlingarna. Det var mycket stora mängder föremål som fördes till Sverige i samband med Trettioåriga kriget: både konstföremål och hela bibliotek av olika omfång. På 1600-talet var det allmänt accepterat att man tog föremål från den man besegrat i strid på samma sätt som man tog motståndarens territorium. Enligt tidens folkrätt var det segrarens rätt och i Westfaliska freden 1648 slogs fast att tagna krigsbyten inte kunde återkrävas. Den officiella synen i dag är att krigsbytena skall vara kvar där de befinner sig nu. Även om innehavet kan betraktas som en moralisk fråga så är det mycket svårt och i många fall helt omöjligt att slå fast vem som i dag skulle vara den rätta ägaren. Familjer, ätter, kungahus och länder existerar inte alltid längre och ett krigsbyte erövrat i ett land kan ibland ursprungligen komma från ett annat. Ibland har föremål också erövrats i flera led. Krigsbytena betraktas i dag i stället som ett gemensamt europeiskt kulturarv, som vi tillsammans har ansvar för att vårda, visa och hålla tillgängliga för forskning. I det här fallet är det också ödets ironi att det förmodligen är tack vare att föremålen togs som krigsbyten och fördes till Sverige som de har bevarats, då större delen av Hans Hujuff den äldres verk gick förlorade redan under 1500-talet.
Pia Bengtsson Melin, 1.e antikvarie, medeltid och kyrklig konst.
