Det är sensommar 1945. Charlotte ligger utmärglad, apatisk och svårt sjuk i en säng på Sigtuna beredskapssjukhus. Hon är en av 10 000 befriade koncentrationslägerfångar som valts ut av UNRRA för vård i Sverige.
Samtidigt står Kerstin och brer smörgåsar på samma sjukhus. En av patienterna är Charlotte.
Charlotte ”Chari” Jakobovitz var född och uppvuxen i en judisk familj i Kosice i nuvarande Slovakien. Under naziockupationen slogs hela hennes tillvaro i spillror när hon, hela hennes familj, liksom alla andra judar i Kosice, tillfångatogs och sändes till olika koncentrationsläger i Europa.
Splittrad från sin familj och utan vetskap om deras öden kom Chari att sitta i flera döds- och koncentrationsläger. Chari var ung och stark och togs ut till slavarbete. Det räddade hennes liv.
I koncentrationslägret Breslau-Hundsfeld, Polen, arbetade hon i en ammunitionsfabrik. När ryska trupper närmade sig togs hon och de övriga slavarbetarna ut på en 10 dagar lång dödsmarsch innan hon till sist kom fram till Bergen-Belsen. Det var där hon befann sig vid befrielsen, svårt sjuk i bland annat tyfus och skabb. Med hjälpaktionen “Vita båtarna” fördes Chari till Sverige och Sigtuna beredskapssjukhus.
På Sigtuna var Charis dagar lika som för alla patienterna. Många var svårt sjuka och sängliggande. Nästan varje dag förlorade man en vän och medmänniska. Det handarbetades, lyssnades på radio, fylldes i papper med eftersökningar av anhöriga. Hon fick också vänner. En av dem var 22-åriga Kerstin Lönnberg som varje dag tog sig tid att prata och uppmuntra patienterna. Chari berättar i en intervju som finns på USC Shoah Foundation att hon tänkte att Kerstin var snäll men ”I don’t know, I couldn’t understand what she saw in me, I had no hair and looked like a skeleton.”
Charlotte Rudner, sittande till vänster om väninnan Vera, sängliggande. Från intervju med Carlotte Rudner USC Shoah Foundation, Visual History Archives.
När Chari skulle lämna Sigtuna för vård på annan ort lovade Kerstin att Chari skulle få komma och bo hos henne och hennes familj när hon blivit tillräckligt frisk. Chari hade vid den här tiden inget förtroende eller tillit till andra människor och hade inga höga förhoppningar om att det skulle bli så. Ändå började Kerstin och Chari brevväxla och efter ett par veckor kom en försändelse med pengar till kläder och en tågbiljett, samt en inbjudan om boende hos Lönnbergs. Chari tog chansen fastän hon var rädd för vad som eventuellt väntade henne.
Familjen Lönnberg bodde vid den här tiden på Venngarns slott där fadern, John Lönnberg, var chef över alkoholistanstalten Venngarn. Chari berättar ”I have very good memories because it was first time I experienced something that people care.”
Genom John Lönnberg, som Chari kom att kalla för pappa, fick hon möjlighet till både samtalsterapi och studier då det fanns sådana resurser på anstalten. Hon kom att bo med familjen Lönnberg i ett och ett halvt år och Kerstin, hennes syster Basse och Chari kom att stå varandra mycket nära. De blev som syskon.
Gruppbild med i mitten Vera och t.h. Chari. Foto: okänd. Porträtt på Kerstin. Foto: Pan. Ur Kerstin Hellerstedts arkiv, Sveriges museum om Förintelsen.
Så småningom fann John Lönnberg Charis pappa som överlevt och lyckats emigrera till New York. Chari fick visum och flyttade dit.
Chari och Kerstin med familjer kom att bli goda vänner för livet. Idag har deras barn gemensamt samlat ihop brev och julkort sända mellan de båda familjerna och sedan skänkt det till oss. I förvärvet finns även fotografier av familjerna Jakobovitz/Lönnberg men även på andra överlevande som kom att ingå i den gemensamma vänkretsen.
Dokumentationsbild med brev, julkort och foton av Kerstin, Chari och Vera. Kerstin Hallerstedts arkiv, Sveriges museum om Förintelsen.
Förvärvet efter Kerstin och Chari med familjer har gett oss på Sveriges museum om Förintelsens samling, möjlighet att identifiera ett par personer som finns avporträtterade i ett annat förvärv, Wanda Lanzers arkiv, vilket naturligtvis är oerhört värdefullt. Att lägga pusselbitar och successivt få en bild av vilka som kom är en viktig del av vårt arbete för samlingen till Sveriges museum om Förintelsen.
Charis upplevelse och berättelse är dessutom med stor sannolikhet unik. Jag citerar henne från intervjun ”Now, when looking back at their kindness, what they did for me, gradually they restored my belief in human beings. These people became my second parents.”
Bilder från Sigtuna beredskapssjukhus 1945. Fotograf okänd. Ur Wanda Lanzers arkiv, Sveriges museum om Förintelsen.
Kort om hjälpinsatsen Vita båtarna
1945 fördes cirka 10 000 svårt sjuka och undernärda överlevande från koncentrationslägret Bergen-Belsen till Sverige. Räddningsaktionen genomfördes av United Nations Relief And Rehabilitation Administration (UNRRA) i samarbete med Röda Korset och svenska myndigheter.
Tanken var att de överlevande skulle få vård i Sverige under sex månader och sedan återvända hem, så kallade repatriander. Fem båtar byggdes om för att kunna ta emot de sjuka och vårdpersonal. Totalt åkte man tur och retur mellan Sverige och Tyskland 36 gånger. Runt om i Sverige fanns flera tillfälliga beredskapssjukhus och flyktingförläggningar. Ett av dem var Sigtuna beredskapssjukhus dit Chari sändes för vård.
Vill du lyssna till Charlotte Rudners intervju är du välkommen till Arkivet, Sveriges museum om Förintelsen Arkivet – Sveriges museum om Förintelsen
Anna Tiberg Knutas, arkivarie med ansvar för Sveriges museum om Förintelsens samlingar
Källhänvisningar:
Kerstin Hellerstedts arkiv och Wanda Lanzers arkiv, Sveriges museum om Förintelsens samling.
Visual History Archives. USC Shoa Foundation https://vha.usc.edu/testimony/15944?from=search&seg=123
Intervjun går att lyssna på hos Sveriges museum om Förintelsen.
