Lea Ahlborn – Sveriges första statsanställda kvinna

I Ekonomiska museets föredragsserie höll jag ett föredrag den 13 november om mynt– och medaljgravören Lea Ahlborn – Sveriges första statsanställda kvinna. Här följer ett utdrag av föredraget.

Lea arbetade som chefsgravör vid Kungliga mynt- och justeringsverken mellan åren 1853–1897. Att en kvinna på 1800-talet skulle kunna erhålla och inneha den tjänsten verkar otroligt men tack vare omständigheter och Leas kompetens blev så fallet.

Uppväxt och utbildning

När Lea föds har hennes pappa Ludvig Person Lundgren blivit gravör vid Kungliga Myntverket och Lea växer upp i en av myntverkets tjänstebostäder på Mynttorget i Gamla stan. Lea och hennes två år äldre bror Pehr tillbringar mycket tid tillsammans med deras pappa i hans ateljé. Där får de lära sig grunderna i gravyr och ju skickligare de blir desto mer får de bistå honom.

Leas pappa gravören Ludvig Person Lundgren och hennes mamma konstnärinnan Rebecca Johanna Salmson. Konstnär Lea Lundgren. Kungliga Myntkabinettets samlingar. Foto Gabriel Hildebrand, SHM.

Ludvig har så gläntat på dörren till gravyrkonsten för barnen och båda har visat sig ha talang. Men i takt med att syster och bror blir äldre börjar förväntningarna och möjligheterna att skilja sig åt för dem. För Pehr öppnar sig dörrarna på vid gavel för en formell utbildning vid Konstakademien medan de hålls stängda för Lea.

Kvinnor anses inte behöva någon formell konstnärutbildning då de inte skall bli yrkesutövande konstnärer – bara amatörer eller för att citera en av Konstakademiens professorer Fredrik Wilhelm Scholander ”kvinnor ska inte lockas från nyttigare sysselsättningar bara för att få nöjet att pröva den läckra stafflisvälten”.

Pehr anses av alla vara den som en dag skall efterträda sin pappa som myntverkets gravör och med det i åtanke satsar Konstakademien stort på honom.

Lea får istället söka sin fortsatta utbildning på annat sätt. Hon arbetar vidare med sin pappa och tar emot graveringsuppdrag från allmänheten. Lea tar även privatlektioner hos konstnären Johan Gustav Köhler.

Så i slutet av 1840-talet får hon och en handfull andra kvinnor under några månader möjlighet att studera antikritning på Konstakademien genom att professor Carl Gustaf Qvarnström ordnar med ett undantag för dem. Undantaget är viktigt både för de kvinnor som får ta del av det och som ett steg på väg mot att kvinnor till slut skall få bli fullvärdiga elever vid Konstakademien år 1861.

Parisresan
Efter kursen blir Lea erbjuden att följa med Qvarnström till Paris för fortsatt utbildning men då Lea inte har råd får det stanna vid en stående inbjudan. Några år senare, 1852, när Pehr vinner Konstakademiens stora pris och Lea kunnat lägga undan pengar tack vara många gravyruppdrag far syskonen tillsammans ner till Paris sommaren 1852.

Där bor de hos sin morbror, en välrenommerad gravör liksom sin far hovgravören Salm Salmson – syskonen hade med andra ord flera att brås på vad det gäller skicklighet i gravyr!

I Paris får Pehr studera hos kända franska konstnärer bland dem Armand Touissant som är en av skulptörerna som restaurerade Notre Dames skulpturer som hade förstörts under den franska revolutionen, vapengravören Chevalier och myntgravören Jacques-Jean Barre. Lea får träffa dem men hur mycket undervisning, om någon, hon får av dem är inte känt. Däremot undervisas hon av sin morbror i hans ateljé.

Lea fortsätter att ta diverse uppdrag för att finansiera sin fortsatta vistelse i Paris och sänder även hem gravyrarbeten till sin pappa Ludvig för att han skall sälja dem i Sverige.

Båda syskonen utvecklas i sin konstutövning och har det till en början bra vilket man kan läsa i Leas brev hem till familjen.

Men vad tiden lider hamnar Pehr i grubblerier och börjar tvivla på sin skicklighet. Det slutar med att Lea tar beslutet att brodern måste hem för att om möjligt tillfriskna igen.

Gravösen blir chefsgravör vid myntverket
Väl hemma drabbas familjen snart av ännu en sorg och det är att pappa Ludvig som hastigt avlider i kolera i september 1853.

Nu står Kungliga myntverket utan myntgravör och den tilltänkte efterträdaren är inte arbetsför. Vad att göra? En möjlighet är att, som man gjorde på 1700-talet när man anställde schweizaren Hedlinger, söka en ersättare i utlandet men det skulle bli en kostsam historia. En billigare och mer praktisk lösning vore att anställa dottern/systern eller som man skriver ”gravösen” som en interimslösning till Pehr återfått hälsan.

Så sker och Lea tar över tjänstevåningen på myntverket som nu ligger på Hantverkargatan på Kungsholmen efter flytten dit 1849/50 från Mynttorget i Gamla stan.

Det finns ett visst mått av misstro huruvida Lea skall klara sitt uppdrag. Hennes specialitet är ju ädelstensgravyr och hon har ingen formell utbildning i mynt- och medaljgravyr. Men i takt med att Lea utför de uppdrag hon får förbyts misstron i förtroende. Så våren 1855 kan hon tillträda den ordinarie tjänsten som gravör vid myntverket med motiveringen:

”Att med avseende på den skicklighet, nit och pålitlighet, varmed Fru Lea Ahlborn, född Lundgren, under sistförflutna ett och ett halvt år bestridit alla gravörsarbeten och åligganden vid myntverket antager och förordnar överdirektörsämbetet Lea Ahlborn att tills vidare förestå och bestrida alla göromål och arbeten, som tillhöra Myntgravörsbefattningen vid Kungliga myntverket.”

Utnämningen gör inte Lea bara till den första kvinnliga gravören vid myntverket utan också till Sveriges första statsanställda kvinna!

Ett nytt kapitel i Leas liv tar sin början på myntverket tillsammans med hennes mamma, hennes make – den tyske skulptören Carl Ahlborn, och parets nyfödda dotter Elin.

För Leas bror Pehr däremot tar livet istället slut några månader senare då han under sommaren går bort i kolera på Danvikens hospital dit han måst flytta för sin vård. Han begravs på kolerakyrkogården strax intill hospitalet.

Leas mynt och medaljer

Det blir intensiva första år för Lea med hon är inte rädd för att arbeta hårt och uthärdar och lär sig på jobbet det hon inte hade lärt sig tidigare.  I en intervju i tidningen Idun långt senare säger Lea:
”I åtta långa år, de åtta första, arbetade jag som en slav. Jag kan säga, att jag under denna tid fick ”ligga i” under 18 timmar om dygnet. Det var inte endast svårigheten att själv sätta sig in i den till tekniken här hemma då ännu outvecklade myntgraveringens konst, jag fick själv utföra en massa snart sagt hantverksarbete, som nu lämnas andra händer, sedan elever hunnit utbildas. Jag var då den enda… och alla ett verks simplaste stämplar och sigill, postverkets gamla tidningsstämplar, allt måste jag själv utföra.”

Under Leas tid som gravör byter Sverige regent tre gånger, Oscar I efterträds 1859 av sin son Karl XV, vilken efterträds av sin bror Oscar II år 1872.  Vidare kommer flera nya myntförordningar. År 1855 införs decimalräkning och en riksdaler specie delas nu in i 100 öre istället för i 48 skillingar; ett nytt guldmynt kallat Carolin vilket motsvarade 10 franc i den Latinska myntunionen introduceras; och slutligen kommer kronan som införs med den skandinaviska myntunionen 1873.

Utöver de svenska mynten gör Lea även mynt till både Finland och till Norge.

Genom mynten får Leas verk stor spridning över landet – de flesta har sett och äger ett konstverk av henne. För om vi vanligtvis bara ser mynt som betalningsmedel är de ju samtidigt små konstverk som massproducerats.

 

 

1 riksdaler specie 4 riksdaler riksmynt 1856, 50 öre 1862, 1 Carolin 1868, 20 kronor 1873 och 1 krona 1875. Kungliga Myntkabinettets samlingar. Foto Gabriel Hildebrand och Helena Bonnevier SHM.

Men mynt i all ära – under Leas tid som myntverkets gravör kommer hon att utföra stamparna till 427 medaljer. Listan över beställare av minnesmedaljer och belöningsmedaljer med mera är lång – Kungahuset, Svenska Akademien, Kungliga Vetenskapsakademien, hushållssällskap, arrangörer av lantbruksmöten och utställningar, föreningar, bolag, sällskap och privatpersoner. Lea får också beställningar från USA bland annat när staden New York firar 100-årsminnet av de tretton första koloniernas självständighet 1884.

 

Medalj över Nordenskiölds seglats genom Nordostpassagen 1878–1880 med skeppet Vega; minnesmedalj över drottning Lovisa 1871; medalj till vigseln mellan Leas son Carl Gustav och Lilly Ramstedt 1890; medalj slagen för Örebro läns kungliga hushållningssällskap 1877; Svenska Akademiens 100-årsjubileum 1886; medalj över 100-årsminnet av de tretton första koloniernas självständighet 1884, USA. Foto Gabriel Hildebrand och Helena Bonnevier, SHM. Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Lea var skolad i den nyklassiska stilens anda och det var den stilen merparten av hennes uppdragsgivare önskade sig av hennes medaljer. Men med tiden kom naturalismen att vinna allmänhetens gunst, säkerligen stärkt av fotografikonsten. Lea följer aldrig stilutvecklingen längre än till ett stadium av idealiserad realism.

Den kritik hon får under sin konstnärsbana grundar sig också främst i hennes alltmer föråldrade stilideal. Man vill ha mer av det nya och mindre av det gamla, helt enkelt, och den nya generationen konstnärer väntar otåligt på att få ta över gravörtjänsten vid myntverket.

Lea står emellertid inte svarslös för kritiken utan ger till och med självaste Vitterhetsakademiens ledamöter mothugg och kallar dem inkompetenta att bedöma den konstnärliga delen av en medalj!

Men framför allt får Lea mycket beröm och många utmärkelser över åren. Bland dem de kungliga medaljerna Litteris et Artibus (För vetenskap och konst) 1862, en medalj hon för övrigt själv graverat stamparna till, och Illis quorum meruere labores (Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det) i tolfte storleken, den näst största, 1883.

Hon blir också ledamot i såväl Konstakademien i Sverige som Konstakademien i S:t Petersburg samt i flera amerikanska numismatiska sällskap.

Lea och kvinnorörelsen

Lea deltar inte som aktivist i 1800-talets kvinnorörelse men bidrar istället till kvinnosaksfrågorna genom exemplets makt vilket myntdirektören Brusewitz skriver till Sveriges riksdag ”att säkerligen ingen kvinna före Lea Ahlborn varit anställd i statens tjänst varför det synes vara berättigat påstå att även den hedern tillkomme henne att på detta område hafva brutit väg för kvinnans verksamhet”.

Pensionering

Åren går, Lea blir äldre och hennes hälsa sämre. Strax efter att Lea fyllt 70 år gör myntverkets direktör Brusewitz en framställan om att Lea skall få pensionera sig och få en pension om 3500 kronor och fortsatt boende på myntverket, vilket Konstakademien gav sitt stöd till.

Efter att ha innehaft sin tjänst i över 40 år skulle man kunna tro att hennes kön inte längre skulle ha någon betydelse men det skulle det visa sig ha. En intensiv debatt hålls i riksdagen huruvida hon har rätt till samma pension som sina manliga statsanställda kollegor, 2/3 av sin lön, eller borde det inte vara mindre eftersom hon var kvinna.

Den första april 1897 meddelades riksdagens beslut i dagspressen – hon skulle få 2000 kronor i årlig pension. Dessvärre var det inget aprilskämt och Lea tog då för sin del beslutet att inte gå i pension!  Och fortsatte att arbeta i sin ateljé på myntverket fram till några dagar före sin död den 13 november 1897.

 

/  Ulrika Bornestaf, 1:a antikvarie, SHM.