Lästips och kvantitativa mått för digitalt kulturarv

Skrivet av Linnéa Lundin

I dagarna har jag läst Henrik Summanens färska bok ”Kulturarvets digitalisering”. Jag tänkte inte gå in på allt ni kan läsa i den, för jag tycker ni ska läsa den själva. I stället tänkte jag ta upp en enda sak, av alla de värdefulla spaningar och konkreta handlingsplaner som nämns i boken, i det här inlägget.

Nämligen det faktum att vi behöver driva på utvecklingen mot ett digitalt tillgängligt och användbart kulturarv genom att mäta och redovisa rätt saker. Tillåt mig att citera det Henrik skriver på sidan 124 i sin bok:

”Man måste alltså börja mäta institutionernas kvantitativa resultat i frågan hur de förverkligar sin enskilda del av en gemensam infrastruktur. […]                                                                       

  • mängden semantiska externa länkar

Detta mått tar höjd för att institutionen jobbar med andras information samt att de använder betydelsebärande länkar. Ett annat relevant mått är

  • antalet objekt publicerade på internet med unika persistenta identifierare

Detta mått skapar förutsättningar för att bli en del av en infrastruktur på ett hållbart sätt. Min förhoppning är att en statlig huvudman med ansvar för uppföljning börjar mäta dessa mått, eftersom de statliga myndigheterna gör det de mäts efter.”

Jag tycker att båda dessa mått är väldigt träffsäkra när det gäller att sätta fingret på vad vi på institutionerna måste göra för att låta digitaliseringen av kulturarvet ta nästa steg. Vi som jobbar med digitalt kulturarv vill ju alltid jobba med användarna i fokus, men säkert kan det ibland te sig lite oklart också för oss själva exakt vad vi menar med användbarhet. De här två måtten konkretiserar vad ”användaren i fokus” handlar om när det gäller tillgängliga kulturarvsdata. Det är inte tillräckligt tillgängligt med en digital representation av ett objekt på nätet, den måste också ha en unik persistent URI. Det är inte ens tillräckligt tillgängligt med ett maskinläsbart API till samlingsdatat, datat måste också vara semantiskt sammankopplat med världen utanför den egna institutionen. Det är först då vi tar nästa steg när det gäller kulturarvets digitalisering, och det är först då kulturarvet blir riktigt användbart, och det är då vi kan hävda att vi faktiskt har användaren i fokus.

Med det sagt är jag den första att erkänna att vi på SHM inte alls är där ännu. Men ni som har läst mina tidigare blogginlägg vet att vi sliter varje dag med att nå just dit. Vi har t ex varit väldigt noga med att våra nya digitala objekt (såväl föremål som personer, platser och till och med enskilda termer) ska ha persistenta URI:er och att vi förvaltar våra gamla länkar för att skapa persistens.

Vi arbetar också löpande med att matcha de digitala objekt som vi förvaltar, med de som finns i andra källor och hos andra institutioner. Målet är såklart att skapa sådana semantiska länkar för precis alla objekt, men just nu arbetar vi igenom vår person- och institutionsdatabas i projektet som jag skrev om här. I skrivande stund är vi uppe i nästan 4000 kopplingar mellan våra person- och institutionsobjekt och deras representation på Wikidata, och siffran ökar varje vecka.

Jag tror som Henrik i texten ovan, att mått som dessa kan skapa incitament för kulturarvsinstitutionerna att jobba med det här i mycket raskare takt. Och en bonus skulle ju vara att jag fick någon annan att rapportera mina stolta små siffror till, utöver den här bloggen!

Hoppas att ni haft en härlig sommar, och att ni är lika taggade som jag på att sätta igång med kulturarvets digitalisering 2.0.