Så beskriver Edwarda Kaminska sina upplevelser från koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbrük efter att blivit tvingade att lämna sin familj och barn för att hon var judinna.
I Sveriges museum om Förintelsens samlingar finns både egna nedskrivna berättelser, interjuver och föremål som berättar, vittnar och beskriver folkmorden som skedde under andra världskriget eller perioden som vi idag kallar för Förintelsen. Samlingen har kopplingen till Sveriges perspektiv och det betyder att det kan handla om människor som kom hit efter andra världskriget, bodde i Sverige och hade släktningar eller vänner i Europa som drabbades. Det kan också innefatta alla bofasta människor i Sverige och deras liv som korsades av livsöden som har bäring i Förintelsen.
Omslaget på skriften ”En la faûko de la morto.” I dödens käftar av Edwarda Kaminska. Foto: Diana Chafik, SHM.
Det här lilla maskinskrivna häftet på 16 sidor skrev Edwarda Kaminska till sin värdfamilj i Sverige efter hon hade återvänt till Polen på espranto. Språket espreranto Esperanto – Wikipedia är ett internationellt språk som är tänkt att fungera som ett hjälpspråk så att man kan överbrygga språkliga barriärer eller andra hinder som kan uppstå.
Vid krigsslutet så räddas Edwarda och kom till Sverige genom Röda Korset räddningsaktion, vita bussarna. Edwarda hamnade senare hos familjen Ailert som sedan kom att lämna in denna skrift. I skriften beskriver Edwarda förloppet från tillfångatagandet till hennes befrielse med många viktiga detaljer och känslor som hon kände under den här tiden.
En uppslagen sida i häftet som visar maskinskriven text på esparanto. Foto: Diana Chafik, SHM.
”Den värsta upplevelsen under den första delen av min tillvaro i Auschwitz var den dag då man höll utsortering för ugnarna. Det hördes en visselsignal. De judinnor som hade levt länge i koncentrationslägret började bete sig märkligt. En vild skräck blev synlig i våra ögon. Herregud, om våra ögon kunnat skrika, kanske den fria stora världen skulle ha hört skriket, och kanske skulle någon ha kommit till vår hjälp! Men skriket förblev stumt! Alla började genast måla kinder och läppar. Först tänkte jag att de hade blivit galna, men det handlade bara om att försköna våra fula kroppar för att ha en liten chans att finna nåd och räddning inför bödlarnas forskande blickar. Helt nakna måste vi marschera på led förbi kontrollanterna, SS-mannen Tauber och hans kvinna Drexler, som det sades var till och med grymmare än han.
”Vi är helt friska”, ropade de eländiga som måste gå åt sidan, ”vi vill leva”.”
Det som är unikt med den här skriften är att den har skrivits av Edwarda själv och det ger en inblick i hennes tankevärld och att texten är skriven i slutet på 1940-talet vilket är ytterligare en dimension. Vi får ta del av många tankar och känslor och den tudelade känslan av att överleva.
”Emellertid skedde ett verkligt mirakel: Den polska kvinnliga läkaren lyckades rädda mig ur dödens käftar. Men där jag låg i den nu tomma baracken kände jag samvetsförebråelser för att jag hade fått leva, medan andra – yngre flickor som ännu inte fått njuta av livet – måste dö i gaskamrarna.”
Edwarda återvände till Polen efter rehabiliteringen och några år i Sverige. Efter hennes ankomst till Polen och uppmaningen av hennes svenska vänner skrev hon ner sin berättelse och skickade ett exemplar till Sverige. Familjen Ailert hade en bakgrund i esperanto vilket då gjorde det naturligt för henne att skriva på detta språk. Den här skriften finns nu i Sveriges museum om Förintelsen samlingar och är en viktig pusselbit för att berätta om Sverige och Förintelsen.
Diana Chafik- Intendent, ansvarig för Sveriges museum om Förintelsens samlingar
