Gyllene gestalter mot himmelsblå emalj

I Statens historiska museers samlingar finns flera så kallade Limogesarbeten på Historiska museet, Skoklosters slott och Hallwylska museet. Dessa föremål är utförda i staden Limoges i sydvästra Frankrike. Staden var under medeltiden och framåt känd för en omfattande produktion av metallkonst. Under 1100 – 1300-talet låg fokus på sakral konst, framför allt mindre relikskrin, men även nattvardskärl av olika slag, kräklor, bokband och beslag. Efter medeltiden blev produktionen mer inriktad på den profana marknaden. Kvaliteten på föremålen varierar mycket och de framställdes i olika kvaliteter och prisklasser för att kunna attrahera flera och bredare kategorier av köpare. Karaktäristiskt för Limogesarbetena är dock alltid den klara och djupblå emaljen.

 

Den blå färgen var under medeltiden, liksom i dag, förknippad med det överjordiska och gudomliga och ansedd som Jungfru Marias speciella färg. Blå färgpigment var under tidig medeltid exklusiva och dyrbara när de användes i muralt måleri och på trä, medan det blev mer överkomligt när det gällde emalj- och glasarbeten. I de flesta fall är det kopparplåtar som har emaljerats, men även ädelmetaller som underlag för emaljen förekommer. Enkelt uttryckt så består emalj av glasfluss som appliceras på metallen och bränns tills den antar glasform. Den vanligaste tekniken i Limogesarbeten är champlevé, gropemalj, där mönstret ristas i metallen och sedan fylls med emalj.

 

I Historiska museets samlingar finns ett antal krucifix som fungerat som processionskrucifix. Det finns också ett antal delar till krucifix, som listverk och korsändesfigurer, som har återfunnits vid arkeologiska utgrävningar. Processioner förekommer i den kristna kyrkan både vid gudstjänster och andra kyrkliga handlingar och processionskrucifixet är ett mindre krucifix som är fäst på en lång stång som bärs i just kyrkliga processioner. Dessa består av ett kors av ek som klätts med plåtar av förgylld och emaljerad koppar som fästs i underlaget med nitar. Kristusbilden är oftast plastisk, tillverkad i ett separat stycke och applicerad ovanpå. Ett typiskt stiluttryck är de pepparkornsliknande ögonen.

 

I många fall tillverkades och användes dessa krucifix i par, men det är ovanligt att båda har bevarats, som i fallet med de två krucifixen från Nävelsjö kyrka i Småland.

 

Från Ödskölts kyrka i Dalsland kommer ett drygt 40 cm högt processionskrucifix av ek klätt med förgylld och delvis emaljerad koppar som köptes in till museet 1899.

 

Centralt på korset finns en kristusbild fäst med nitar. Hår, skägg och övriga detaljer är utförda i gravyr och ländklädet är emaljerat i klart blått. Detta krucifix har tyvärr förlorat flera av sina kopparplåtar och de oförgyllda partierna skvallrar om att det här en gång suttit nu förlorade figurer. För att bilda sig en uppfattning om hur krucifixet en gång har sett ut, så kan man kika på de tidigare nämnda Nävelsjökrucifixen, som är uppbyggda på liknande sätt. Ett av de kors som ursprungligen varit rikast dekorerat, det från Bärfendals kyrka i Bohuslän, har i dag tyvärr mist mycket av sina dekorer men är ändå unikt.

 

Det ser ut som ett typiskt bevarat limogeskrucifix, men skiljer sig åt i ett avseende: de hängande runda berlockerna. De hänger i kedjor ner från korsarmarna och har ursprungligen innehållit ”stenar” som troligen varit utförda i glas eller bergkristall. I infattningarna syns det folierade underlaget, vars funktion var att ge glaset eller kristaller ett större färgdjup. Ett flertal tomma infattningar på själva korset skvallrar om att även det varit försett med gnistrande glas i olika färger. När ljuset träffade de färgade ytorna spreds skimmer och reflektioner i kyrkorummet, tänkta att ge kyrkobesökarna en föraning om det himmelska Jerusalem.

Pia Bengtsson Melin, 1:e antikvarie, Medeltid och kyrklig konst.