Ett gyllene altare från Broddetorp

Ett ovanligt och intressant romanskt föremål är det så kallade Broddetorpsaltaret. Det kommer från Broddetorps kyrka i Västergötland och är på stilmässiga grunder daterat till omkring 1150–1160. Den dendrokronologiska undersökning som har gjorts bidrar mer till materialproveniens än datering, då den visar att träet i stommen kommer från en ek som har vuxit i södra Sverige och som har fällts efter 1002.

Broddetorpsaltaret är inte ett altare i sig, utan en utsmyckning för altaret som består av tre delar: antemensale (altarfront), superfrontale (altarprydnad) och krucifix. Ikonografin är nytestamentlig med antika och fornkristna inslag. Ornamentiken är en blandning av kontinentalt romanskt och antikt formspråk, men reminiscenser från äldre fornnordisk ornamentik märks också. Snidade och målade ”ädelstenar” i trä i starka färger har bidragit till prakten, men i dag sitter endast några få kvar i sina infattningar. Kanske satt det ursprungligen bergkristaller i infattningarna?

Det tidigaste omnämnandet av Broddetorpsaltaret är i den inventering 1828 som påbjöds kyrkorna av Kungl. Majt. I ett dokument i ATA, troligen från 1871 beskrivs altaret och här anges också de nedteckningar av de nu försvunna inskrifterna som gjordes av den norske antikvarien J.F Arndt vid dennes besök i kyrkan 1819. Broddetorps gamla kyrka revs 1821 tillsammans med tre andra medeltida kyrkor då församlingarna slogs ihop och en ny kyrka byggdes. Broddetorpsaltaret skall ha varit altarprydnad i den gamla kyrkan fram till 1821, då den nya kyrkan invigdes. Det placerades i den nya kyrkans sakristia, där det fanns vid inventeringen 1828. Några år senare ställdes de tre delarna undan i en kyrkbänk och förblev där till 1872 då de såldes till Historiska museet tillsammans med två dopfuntar. En av dessa funtar är i dag åter i nya kyrkan som ett utlån.

Föremålskategorin brukar gå under benämningen ”gyllene altare” och i Sverige finns bara två bevarade, detta och ett i Lyngsjö kyrka i Skåne. De flesta bevarade ”gyllene altare” i Europa finns i Danmark och även vårt kanske ursprungligen kommer därifrån. En alternativ tolkning är att det utförts av en lokal västgötsk mästare som fått sin utbildning på Jylland. En teori är att det var biskop Bengt i Skara som beställde det till domkyrkan och att det senare har skänkts eller sålts vidare till sockenkyrkan i Broddetorp.

Altarets tre delar är utförda i driven och förgylld koppar på en stomme av snidad ek. I början av 1100-talet beskrev munken Teophilus i sin handbok för konstnärer hur detta arbete går till. Man hamrar ut metallen så tunt att det blir ett märke i den när man trycker nageln mot den. Sedan utarbetar man relieferna: bakifrån med ett krumjärn och framifrån med ett flatjärn medan man håller metallen varm över glödande träkol. Genom att fylla de färdiga upphöjda partierna med en blandning av vax och finkornig sand ges de extra stadga. Man måste lägga stor kraft i slagen, samtidigt som det är lätt att den tunna metallen går sönder. Efter detta är det dags för förgyllning av plåtarna och man behandlar de delar som skall vara mörkare med linoljefernissa som när den bränns blir svart och ger en effektfull bakgrund till de gyllene partierna. Plåtarna sammanfogas och monteras på stommen och det färdiga arbetet dekoreras med bergkristaller infattade med färgat pergament som bakgrund eller med ”ädelstenar” tillverkade av målat trä eller ben. Lyskraften från deras färger skulle ge betraktaren en känsla av det himmelska Jerusalem. Att de inte var äkta spelade inte någon roll. Genom att representera äkta stenar blev de på så sätt också äkta i överförd bemärkelse.

Om man tittar på antemensalets baksida så ser man att det är tillverkat av två breda ekplankor som fogats samman. På framsidan finns 20 bildscener i fyrkanter som omger mittpartiet med den tronande Kristus. På ena sidan skildras Jesu barndomshistoria som börjar med bebådelsen för Maria och på andra sidan får vi följa passionshistorien och Jesu lidande. Ovanför mittfiguren syns solen åkande i en vagn efter två hästar och månen i en vagn dragen av oxar. Solen och månen är framställda efter antika förebilder och solen ser lite piggare ut medan månens ansiktsuttryck är lite sömnigare. I raden längst ner står apostlarna uppradade två och två. Figurstilen är expressiv och i gestik och dräkter finns en dramatisk anspänning: i scenen med Kristi himmelsfärd kommer Guds hand ner ur ett moln och med ett grepp kring handleden dras Kristus upp till himmelen med fladdrande mantel. Runt hela antemensalet löper latinska inskrifter som kommenterar det som visas i bild. Mellan varje bildruta finns en bred bård med växtornamentik och i ett fall även en bismi´llahibård.

Superfrontalet eller retablet, är den altarprydnad som kan ses som en föregångare till altarskåpen. Broddetorpsaltarets superfrontale är bara drygt 17 centimeter högt, men rymmer ändå en hel jaktscen på den över en meter långa ytan, inflätad i ett rankverk och inramad av repstavar. På vardera kortsidan finns låga tureller, ett slags miniatyrtorn. Den bitvis svårt skadade latinska inskriptionen som löper längs sidorna berättar om vilka reliker som funnits i altaret, bland annat från Clemens, Marcellus, Botolf och elvatusen jungfrur i Köln. I den löpande bildframställningen visas legenden om Sankt Hubertus (656 – 727) som levde som eremit i skogarna i Ardennerna. Han är jägarnas skyddshelgon och uttrycket Hubertusjakt kommer av att jakten ofta inleddes på hans festdag den 3 november.

Krucifixet är ett arbete i driven koppar på trästomme och är drygt 140 cm högt. Typiskt för de romanska krucifixen är att Jesus skildras med kungakrona, med öppna ögon och med en spik i varje fot. På korsets ändar sitter plattor med de fyra evangelistsymbolerna: Marcuslejonet, Johannesörnen, Lukasoxen och den bevingade människan som symbol för Matteus. Över Jesus huvud ser vi Guds hand och inskriptionen +EGO SUM A(LPHA) ET O(MEGA) INITIUM ET FINIS, det vill säga ”Jag är Alfa och Omega. Början och slutet”. Under hans fötter finns kalken. Tittar man riktigt noga så ser man blodet som strömmar ner i denna som en påminnelse om nattvardsundret som sker på altaret nedanför.

Pia Bengtsson Melin, 1:e antikvarie.