Ett begravningsgarnityr för en riddare

Skrivet av Samlingsbloggen

Ett av de mest spännande föremålen som finns i den kyrkliga samlingen är också ett väldigt ovanligt föremål: en del av begravningsgarnityret från en riddargrav!

Dödsförberedelser var viktigt under medeltiden. I förberedelserna ingick förutom att leva väl och vara botfärdig även att ha skrivit sitt testamente och att ha biktat sig. Minnet av den döde var viktigt att hugfästa och levde vidare i de donationer som gjorts till kyrkan, där det så gott som alltid ingick läsning av mässor vid ett specifikt altare. Ett av de sista tillfällena där den dödes betydelse kom till uttryck var genom begravningsprocessionen. Olaus Magnus (1490 – 1557) beskriver i sin Historia om de nordiska folken (Historia de gentibus septentrionalibus) hur det gick till när en riddare begravdes:

Först kommer ett långt tåg af andliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom, där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till ett skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redeligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt, samt att de gods, som sålunda tilldelats kyrkan, blifvit af hans egen godvilja och frikostighet skänkta till Herrens tjänst att med evärdlig äganderätt innehafvas (Olaus Magnus, s. 762.)

Ett träsnitt som visar en begravningsprocession med en riddare till häst längst fram och efterföljande män med ljus i händerna.

Begravningsprocession

Vi får här viktiga upplysningar om både vad som återköptes av släkten och vad som behölls i kyrkan och varför. Skölden blev kvar som ett ärominne över den döde och placerades i anslutning till graven, ofta tillsammans med den dödes hjälm och svärd. Minnet av den döde levde sedan vidare i de donationer som gjorts till kyrkan, där det nästan alltid ingick läsning av mässor vid ett specifikt altare tillsammans med materiella uttryck som muralmålningar, liturgiska kärl och andra föremål. Till frälsegravens utstyrsel hörde vanligtvis också textilier, målade vapensköldar på väggar och i valv i anslutning till graven samt brinnande ljus. Ibland förekom sköld, svärd och hjälm i form av attrapper av trä.

Från svensk medeltid finns väldigt lite kvar av dessa föremål. Kristdala kyrka i Småland, Strängnäs domkyrka och Mariakyrkan i Sigtuna har några bevarade. Även i Livrustkammarens och Historiska museets samlingar finns ett par sköldar och en hjälmattrapp i bemålat trä. Den 79,5 cm höga hjälmattrappen som köptes av Historiska museet 1888 hängde en gång i Mariakyrkan, dominikanernas konventskyrka i Sigtuna i Uppland. Den är tillverkad i lövträ och målad och förgylld på en grund av kredering och väv. Själva hjälmen är snidad i ett stycke och har sedan sammanfogats med det plana bakstycket av furu.

En förgylld medeltida sluten hjälm med dekorationer i form av höga horn och oxöron i rött

Den förgyllda hjälmatrappen. Foto: Ola Myrin

Ovanpå själva hjälmen finns en hjälmprydnad med långa, rödmålade och elegant svängda horn och öron av trä. Baktill hänger ett hjälmtäcke som avslutas i två nedhängande långa flikar med uddklippta kanter. Denna typ av bihang, kallat musering, kan man se på en rad medeltida sigill och vapenbilder, men i verkligheten var de ofta tillverkade av målat läder eller utförda i textil för att skapa en visuellt tilltalande effekt. Varför har då hjälmen horn? Det beror på att hjälmen förmodligen har fungerat som gravgarnityr för riddaren och riksrådet Bengt Kristiernsson (Oxenstierna), död 1495. Ätten förde en oxpanna i sitt vapen och ”Oxenstirn” betyder oxpanna på tyska, därav hjälmprydnadens originella utformning. Om du vill se hjälmattrappen på riktigt så finns den att se i vår utställning ”Medeltida liv”. Jag lovar att du inte blir besviken!  Vill du veta mer om hjälmattrappen så kan du gå in på sök i samlingarna och läsa om föremålet Begravningsvapen. Du kan också läsa mer i min och intendent Andreas Olssons artikel i Situne Dei.

/ Pia Bengtsson Melin- förste antikvarie, medeltid och kyrklig konst.