En osteologisk klenod

Sällan väcks nyfikenheten hos en osteolog (benspecialist) så mycket som när ett ben man inte känner igen dyker upp. Så hände i början av november när en mysteriös tand dök upp i vår osteologiska referenssamling. Tanden låg i en omärkt låda högst upp i hörnet av skåpet med våra referenser. En lapp som låg tillsammans med tanden berättade att den en gång hittats i botten på en annan förvaringslåda. Det som gjorde att vi hajade till när vi drog ut lådan och fick syn på tanden, var dess storlek och yttre form. Det var en stor tand! Verkligen stor! Och den såg inte ut som någon annan vi tidigare mött. Tandkronan omgärdades av en avsats och på ett ställe var den till och med lite bubblig. Vad kunde detta vara?

 

En osteolog resonerar

Vad kan vi dra för slutsatser av bara en enda tand när resten av djuret saknas? Tänderna är faktiskt helt fantastiska på det sättet! De är väldigt artspecifika (utom för får och get – men deras skelett är generellt svårt att skilja på) och med en så fin och hel tand kan vi vara säkra på att svaret på arten bara väntade runt hörnet. Vi tyckte att tandens utseende påminde om rovdjurständer. Tänderna hos köttätare har ofta en mer tillspetsad form för att djuren ska kunna äta och dra isär det sega köttet. Växtätare däremot har tänder med en bredare tuggyta som plattar till sig kort efter tandens framväxt för att mala ner födan. Det mest naturliga kändes således att börja resan hos det största landlevande rovdjuret i Norden som vi kände till: Björnen.

 

En kort titt räckte för att inse att vi inte ens var i närheten av att ha hittat rätt djur. Björntänder är betydligt mindre. Åtminstone visste vi nu att vi letade efter ett djur som var större än björn. Hur är det med vattenlevande köttätare då? Späckhuggare t.ex. är visst större än björnar, men deras tänder har ett helt annat utseende – mer som långa stavar. Andra marina däggdjur passade inte heller in. Vi undrade därför om vi kunde komma vidare genom tandens specifika utseende: fanns det tänder med en liknande avsats och bubblighet bland våra referenser?

 

En snabb granskning visade att så inte var fallet. Att vi inte hittade något jämförbart kunde dock leda till en viktig slutsats: att djuret vi sökte inte finns bland den svenska faunan. Nu vidgades plötsligen horisonterna: Kunde det vara en tand från ett lejon? Eller en grottbjörn? Kanske till och med en dinosaurie? Vi kollade på tanden igen. Dess yta var välbevarat, och färgen vitaktig. Den liknande i sitt skick mer de modernt skeletterade referenserna i vår samling, snarare än de brunfärgade, ofta fragmenterade tänderna som hittas vid utgrävningar. Sannolikt har den således inte kommit till oss som ett utgrävningsfynd utan var del av ett modernt skelett.

Ibland hjälper slumpen

Internet är fantastisk! Enligt devisen ”Du har nyligen tittat på det här, du kanske också är intresserat av det här” plockade nätet upp vår nyfikenhet för tänder och kranier och bjöd på en stor variation av sådana tills blicken plötsligen föll på: vår tand! Den satt inte på ett lejon, inte heller på en dinosaurie. Istället visade sig den tillhöra: en flodhäst! Närmare bestämt var det en av de främre kindtänderna av flodhästen som vi hade hittat. De som vet lite om flodhästar noterar nu kanske att de inte är några klassiska rovdjur. De livnär sig för det mesta på växter, men ibland så äter de faktiskt kött. Hos oss var glädjen i alla fall stor när vi äntligen hade löst mysteriet! Nu återstår bara frågan var tanden kommer ifrån. Det är här värd att nämna att flodhästar inte är så frånvarande i den nordeuropeiska sfären som man kan tro: Under en varm period för ca. 130,000 år sedan och längre tillbaka i tiden fanns flodhästar på de Brittiska öarna. I Sverige har vi tyvärr inga liknande fynd, däremot fanns det sköldpaddor och pelikaner i södra Sverige fram till och med stenåldern. Men det får nog bli ett eget blogginlägg. Det troligaste för vårt fynd är att det härstammar från ett naturhistoriskt museum. Någonstans i Sverige – eller i Europa – står förmodligen ett monterat flodhästskelett just nu som saknar en främre kindtand. Skulle vi hitta det, kan tanden komma tillbaka till sin rättmätige ägare – tills dess är vi en osteologisk klenod rikare.

Bettina Stolle, antikvarie