Många museiföremål har genom åren fått nya sammanhang som de aldrig har ingått i eller kommit att förknippas med personer som aldrig ägt dem. Oftast är det viljan att knyta föremål till kända personer för att skapa ett varaktigt minne som ligger bakom detta. Föremålen blir på detta sätt ett slags profana reliker. Goda exempel på detta i Historiska museets samlingar är till exempel ”Sankt Olovs hjälm och sporrar” som enligt traditionen kopplats samman med den norske kungen Olav den helige, död 1030. Både hjälmen och sporrarna är tillverkade på 1400-talet och kan därför inte ha något med helgonkungen att göra. I Livrustkammarens samlingar finns en sadel från 1500-talet som har sagts tillhöra Magnus Ladulås, död 1290 och en käpp från omkring 1500 som har ansetts tillhört Karl Knutsson (Bonde), död 1470. Listan på föremål kopplade till personer som aldrig kan ha ägt dem kan göras lång. I Historiska museets samlingar finns en mytomspunnen ring som kan föras till denna.
Den så kallade ”Braskens ring” (SHM 4671) är en kraftig guldring ornerad med blomstänglar och akantusblad och med en taffelslipad mörkröd sten, som troligen är en granat, infattad i den rektangulära klacken. Ringens skena är av baktill och stenen har sprickor och saknar en flisa. Ringen hittades på 1700-talet på botten av koppargruvan vid Bersbo i Värna socken i Östergötland. Det var på 1750- och 60-talet som Åtvidsgruvorna bearbetades av borgmästare Sohlberg och fänrik Hallonqvist och i samband med detta skall ringen ha hittats.
Den så kallade ”Braskens ring”. Foto: Ola Myrin, SHM.
Ringen har kopplats samman med linköpingsbiskopen Hans Brask (1464 – 1538), känd för att genom en skriven lapp ha reserverat sig för Stockholms blodbad och därigenom givit upphov till begreppet ”brasklapp”. Om brasklappen verkligen har funnits är omdiskuterat. Man drog tidigt slutsatsen att den återfunna ringen var samma ring som han när han var på väg att lämna landet på 1520-talet kastade i gruvhålet med profetian att gruvan inte skulle ge någon avkastning förrän ringen återfanns. När ringen landade på botten av gruvhålet skall skenan ha brustit och stenen förlorat en flisa. Ringen kom till Historiska museets samlingar 1872, efter att ha ingått först i Bergskollegiums och sedan i Kungliga Vetenskapsakademiens samlingar. Ringen deponerades 1945 i Östergötlands och Linköpings stadsmuseum, nuvarande Östergötlands museum. Det finns en uppgift om att den stals 1957, men kort därefter återfanns. Sedan ett par år är ringen tillbaka på Historiska museet igen.
Dateringen av ringen är gjord på stilmässig grund. Med tanke på form och dekor som är ganska typisk senrenässans så hör den nog mer hemma i tiden strax före eller runt sekelskiftet 1600 än i senmedeltiden och då hade biskop Brask redan varit död i åtminstone 50 år. På Historiska museets katalogkort över ringen från 1953, undertecknat av konsthistorikern och förste antikvarien Aron Andersson, så anges dateringen vara 1600-talets början. Att ringen skulle ha brustit i skenan genom ett fall stämmer inte, då det står utom tvivel att det i stället har klippts eller knipsats bort en bit. Kanske hade bäraren fått tjockare fingrar eller så kanske ringen fått en ny ägare som hade större storlek än den som ursprungligen burit den? Ringar skänktes ofta bort eller gick i arv och är ett exempel på smycken som har en lång cirkulationstid. Stenen borde också ha blivit värre skadad av att slängas med kraft från hög höjd och landa på ett hårt underlag.
Vem som ursprungligen bar ringen vet vi inte, men vi kan nog ganska säkert dra slutsatsen att det i alla fall inte var biskop Hans Brask, utan en helt annan person, åtskilliga år senare.
Se mer i vår databas: Fingerring – Sök i samlingarna (shm.se)
Pia Bengtsson Melin, 1:e antikvarie, Enheten för de historiska husens samlingar.
