Hur gör ni? Kanske den vanligaste frågan vi får från kolleger i branschen, studenter från högskola och universitet och andra. Inte för att vi på något sätt har facit, men för att det är intressant att omvärldsbevaka hur andra gör, kommer här svaret på den frågan. Så fyll på kaffekoppen och ta på läsglasögonen, för det är blir ett långt inlägg. Detta är också i allra högsta grad en föränderlig process som vi ständigt utvecklar, förnyar och förbättrar. Så se detta som en ögonblicksbild på hur det ser ut hos oss just nu. Den här texten riktar sig även till dig som inte har så mycket tidigare erfarenhet av digitalisering på museer, så du som jobbat länge med digitaliseringsfrågor kommer att tycka att vissa delar är väldigt basala.
I vårt uppdrag från regeringen står det att vi ska främja kunskapen om och intresset för Sveriges historia och vi ska vara en angelägenhet för alla människor i samhället. Ett självklart sätt att jobba mot detta uppdrag är att digitalisera och tillgängliggöra det kulturarv som vi förvaltar. De allra flesta människorna i världen, till och med i Sverige, kommer inte att komma till något av våra museer. Då måste vi, för att uppfylla vårt uppdrag, komma till dem.
Vi vill ha användaren i fokus i vår digitaliseringsverksamhet och måste då jobba på många olika fronter samtidigt. Användarna har olika behov och genom att tillgängliggöra samlingarna som vi förvaltar på många olika sätt, så användbart som möjligt, kan vi genom digitalisering bidra till att uppfylla SHM:s uppdrag.
Mediaproduktion
Det första vi måste göra för att kunna erbjuda någon slags digital ingång till samlingarna för våra användare är att producera digitalt material. Att ge varje föremål en digital representation i form av t ex ett fotografi är inte bara bra för våra användare, det är också en del av att förvalta och katalogisera samlingarna internt. Bilder som tas av föremål i olika tider blir en del av den gedigna information som vi har kring varje föremål – en del av föremålets historia.
Vi producerar media på flera olika sätt hela tiden. I magasinen där föremålen långtidsförvaras har vi satt upp enklare fotostationer där antikvarier och intendenter kan fotografera föremålen när de ändå hanteras, och på så sätt producera bilder av godkänd kvalitet utan fotografexpertis. I magasinen används både kameror och iPhone11:or kopplade direkt till samlingsförvaltningssystemet med en app. Fördelen med dessa lättillgängliga digitaliseringsstationer är att vi får en identifikationsbild för ett föremål som kanske annars aldrig hade hunnit bli fotograferat.
Eftersom vi har ett begränsat antal fotografer, men ett enormt antal föremål, är det inte realistiskt att alla föremål ska fotograferas av fotograferna. Men inför utställningar (digitala eller fysiska), produktion av publikationer eller andra sammanhang där bilderna måste vara av mycket hög kvalitet är det våra fotografer som producerar bilder antingen i fotostudio eller i museimiljö.
Utöver detta jobbar vi också med att producera 3D-modeller av både miljöer och föremål. Här har vi framför allt jobbat med fotogrammetri – alltså när man tar väldigt många bilder på ett rum eller en sak, och sätter ihop dem till en 3D-modell.
När det gäller böcker och arkivmaterial så arbetar vi både med fotografering och skanning i bokskanner. Om föremålet är för stort för att få plats i skanner eller för skört för att hanteras i skanner, då fotograferar vi istället.
Målet är inte att det alltid ska bli en högkvalitativ studiobild. Ibland måste målet vara en enkel identifikationsbild tagen med mobilkamera, ibland en ultrazoomningsbar IIIF-bild och ibland en 3D-modell. Det är inte heller en trappa där vi alltid jobbar oss från den lägre kvalitetsnivån till den högre. Utan de olika bildkvaliteterna måste få samsas. Beroende på ändamål med fotograferingen och föremålets rent fysiska förutsättningar är de olika graderna av kvalitet på media nödvändig.
Information
Kalla det för information eller metadata, men det är nu det börjar bli spännande! En bild av ett föremål är faktiskt helt värdelös ur museidigitaliseringsperspektiv om vi inte kopplar den till all information vi har om själva föremålet. Det är först när vi gör det som det blir kulturarv. I vårt samlingsförvaltningssystem finns alla föremål i samlingarna representerade av en digital post med ett unikt identifikationsnummer. Den digitala posten innehåller all tänkbar information om föremålet – allt ifrån grunddata som mått, vikt, sakord, proveniens, datering och fyndplats till information om vilka utställningar föremålet varit med i och föremålets konserverings- och vårdhändelser genom tiderna. All den här informationen är värd sin vikt i guld (nu väger den ju ingenting eftersom den är digital men ni fattar vad jag menar), den är vår valuta och vår grundläggande byggsten i allt vi gör. Oavsett om det är fysiska utställningar, digitala produktioner eller stora datauttag till forskningsprojekt och kunskapsuppbyggnad så är den här informationen grunden till allt.
När vi kopplar en bild eller en 3D-modell till den här föremålsposten med all information om föremålet får vi en digital resurs som är värd någonting, som kan användas för olika ändamål, som kan utforskas, analyseras, visualiseras och generera mer information och kunskap. Vi får en grundläggande byggsten för digitalt kulturarv.
Så hur går det till då, rent tekniskt, den här ihopkopplingen mellan bild och föremålspost? Det viktigaste är att vi i ögonblicket vi skapar en bildfil föreställande ett föremål märker bildfilen med föremålets identifikationsnummer/inventarienummer/föremålsnummer – vad vi nu väljer att kalla det. Fotografera inga föremål som inte har ett sådant nummer. Just don’t do it. Vi har väl alla en flyttkartong med gamla CD-skivor fulla med bilder från tidigare kolleger märkta med ”vad är detta?” som vi ska försöka reda ut? Nej som sagt, föremålsbilder utan koppling till föremålet är värdelösa.
De bilder som våra fotografer tar lagras i dagsläget på en mediaserver som sköts av vår IT-driftsleverantör. Varje bild finns i såväl tif som jpg-format och i filens metadata finns grundläggande information som t ex föremålsnummer, fotograf och bildlicens. Föremålsnumret använder vi sedan för att importera bilderna till rätt föremålspost i samlingsförvaltningssystemet.
De bilder som antikvarier och intendenter tar i fotostationerna i magasinen importerar de direkt till respektive föremålspost i samlingsförvaltningssystemet där bilderna tilldelas fotografnamn och bildlicens.
Flödet med lagring och import till samlingsförvaltningssystemet håller vi just nu på att omarbeta i och med att vi skaffat ett nytt DAM-system som bättre motsvarar våra behov av storskalighet. Med tanke på den mängd media vi producerar behöver vi ett automatiserat flöde där bilder kan importeras direkt till DAM-systemet och därifrån via systemintegration också kopplas till rätt föremål i samlingsförvaltningssystemet med så få steg av mänsklig handpåläggning som möjligt.
Tillgängliggörande
Oavsett vilken teknisk lösning man använder för att koppla sin bild till en föremålspost så har vi med denna koppling förberett för nästa steg – tillgängliggörandet.
För att vår digitala resurs ska kunna läggas ut på internet behöver vi, som rent upphovsrättsligt äger resursen, bestämma hur eventuella användare ska få använda den. Här finns det ju egentligen bara ett sätt och tänka om vi på allvar vill att medborgarna ska kunna använda kulturarvet – och det är: så öppet som bara möjligt och som lagen tillåter.
Informationen om föremålet, dess grunddata som mått, datering osv, kan vi tillgängliggöra med den allra friaste licensen: CC0. Vilket i princip betyder att vi inte hävdar någon upphovsrätt alls. Så kan och bör man göra med den typ av ”kataloginformation” som vi lagrar i samlingsförvaltningssystemet.
Den media som vi producerar kan vi inte tillgängliggöra under CC0 för enligt upphovsrättslagen så går det inte att avsäga sig den ideella upphovsrätten. Det betyder att fotografen som tagit en bild, alltid äger upphovsrätten till denna. Vi kan ändå tillgängliggöra den väldigt fritt med hjälp av Creative Commons-licensen CC BY. Den licensen innebär att användaren får vidareanvända bilden i alla sammanhang på vilket sätt som helst, även kommersiellt, så länge användaren anger upphovspersonen, alltså fotografens namn.
Och så har vi en till parameter i licensieringen att ta hänsyn till, och det är det tvådimensionella materialet. Böcker, målningar, arkivhandlingar – allt som är platt. När en fotograf fotograferar av ett tvådimensionellt objekt eller en skanneroperatör skannar av ett dokument, så tillför hen inte någon konstnärlig tolkning. Den digitala filen är en exakt reproduktion av originalföremålet och har därför samma upphovsrätt som föremålet. Och eftersom vi har mest gamla grejer så är det framför allt saker med för länge sedan utgången upphovsrätt vi hanterar. Denna typ av filer märker vi med Public Domain Mark.
Upphovsrätt och licensiering är en oerhört stor fråga och denna korta beskrivning grundar sig i SHM:s bildpolicy. Vi tillgängliggör i dagsläget inte media under upphovsrätt eller media föreställande föremål som fortfarande är under upphovsrätt.
Egna och andras plattformar
Föremålsinformation och bilder med rätt licenser kan nu flyga ut i vida världen och användas vidare. Ni som följt bloggen vet att vi utvecklar ett nytt sökgränssnitt för att söka i samlingarna. En egen onlinesöktjänst är ett sätt för museer att tillgängliggöra samlingsinformation och bilder. Ofta krävs det också att föremålsposterna med sina tillhörande digitala resurser har en sådan hemvist på nätet – en källa som andra tjänster kan hänvisa tillbaka till – för att man sedan ska kunna leverera sin information och sina bilder till andra externa plattformar för kulturarvsdata. Vi har använt oss av persistenta identifierare baserade på GUID för att skapa URI:er för våra föremålsposter och bilder. Så varje föremålspost i samlingsförvaltningssystemet har också en objektssida på nätet som är källan för all vidare spridning. Oavsett på vilka andra plattformar vi lägger vår data behöver tillbakalänken till objektssidan alltid finnas där. På så vis kan vi sprida de digitala resurserna överallt, till olika plattformar där användare finns och letar material, och användaren kan hitta tillbaka till och hänvisa till oss – till källan.
Men mer om tillgängliggörande på externa, befintliga plattformar kan vi ta i ett annat inlägg. För nu är det här väl långt för att vara ett blogginlägg!
Är du intresserad av vidare läsning kring digitalisering på museer kan jag rekommendera följande länkar:
Om samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet
Om digital förmedling, Riksantikvarieämbetet
Om kulturarv på Wikipedia, Aron Ambrosiani
