En träpinne vittnar om Birkas svårfångade skepp

En träpinne vittnar om Birkas svårfångade skepp

Hela femtiotvå procent av alla Vikingatida och tidigt medeltida vrakfynd i Norden gjordes i sammanhang med undersökningar av hamnlägen vid handelsstäder, säsonala handelsplatser och naturhamnar.

I Mellansverige och Norrland sätter den postglaciära landhöjningen dock ideligen streck för liknande välbevarade vrakfynd, eftersom de Vikingatida hamnar numera ligger på land. Detta motverkar chansen för en organisk bevaring och allt som kvarstår är s.k. ”spökskepp”, dvs. ansamlingar av båtniter som vittnar om fartygen själv.

Den yttersta ytterkanten av Birkas f.d. hamnbassäng vid Svarta jorden är dock fortfarande vattentäkt. Så långt ute och närmast fjärden finns det kanske inga brygglämningar, men däremot förekommer organiska föremål i trä, läder och tyg som flyttade omkring som drivgods innan den hamnade på Mälarens botten.

Det är också härifrån de ytterst får träelement efter fartygen stammar och som publicerades 2018 i boken ”Birkas skepp”: Föremålen omfattar en (icke-bärgat) köl, en bottenstock, ett biteknä samt en hå (dvs. årtull) och en rårack (dvs. racksläde) till råsegel (Hansson et al. 2018: 114–115, 118–119). Riggdetaljer som knävel och rep i lindbast är mer vanlig förekommande bland det unika fyndmaterialet.

Bland fyndmaterialet från Sjöhistoriskas ”Maritima Birka” projektet (2004–2014) finns det bland det större fyndmaterial även en utomordentlig stor, 21,7 cm lång ”tränagel” som slutar med ”ett [klubbformat] tjockare parti” (föremålsnummer 3143850).

I rapporten själv diskuteras detta föremål även som misstänkt koffernagel (Ohlson 2017: 362)

Koffernagel – Sök i samlingarna (shm.se)

Enligt Svenskt nautiskt lexikon (1920: 260) betecknar en koffernagel en tjock trä- eller järnpinne som sitter i hålen på nagelbänkarna vid relingen eller runt om masterna för fastsättning av det löpande godset.

Bevis på användningen av koffernaglar på vikingatida skepp, t.ex. igenom konstruktionsdetaljer som en nagelbänk, är fortfarande endast indirekta:
”För att fästa repen i den stående och löpande riggen vid skrovet behövs olika klampar etc. Bland fynden från [Vikingastaden] Hedeby förekommer två typer av klampar för att fästa repen från skeppets rigg. Knapar är formade så att repet kan fästas runt deras [T-formade] armar, medan de genomborrade klampar ger plats för ett korgvide eller ett rep som kan föras igenom och sedan dras ner för att fästas, t.ex. på en tvärgående koffernagel i klampen” (Crumlin-Pedersen 1997: 131–133).

Till en liknande konklusion kom man även i sammanhanget med observationer på vrakfyndet Skuldelev 3 från Roskilde:
”I förskeppet finns tre hål i vardera sidan av fartyget, som användes för att fästa [råseglets] halshorn. Eftersom det inte finns några tecken på slitage på dessa hål, måste det antas att halsen fästes med hjälp av koffernaglar” (Bischoff 2017: 8 fig. 9).

Skuldelev 3-skeppet kan dateras till 1040 e.Kr. och var 14 meter lång. Den hade ett lastutrymme för 4,6 ton last och klassificeras som kustseglare. I ”Maritima Birka”-rapporten adresseras total fem mindre föremål som misstänkta koffernaglar. Med hänsyn till storleken av föremål 3143850 undrar man dock om det inte kan ha varit ett betydligt större fartyg än Skuldelev 3 som koffernageln hörde till och som en gång i tiden har lagt till i Birkas hamn.

Om du ville veta mer om riggningen på vikingatida skepp och om råseglet så kan du läsa boken ”Råsejlet – Dragens Vinge”:
Råsejlet – dragens vinge – Swedish National Heritage Board (exlibrisgroup.com)

/ Sven Kalmring, antikvarie med ansvar för yngre järnålder