När man ska definiera och datera ett föremål är oftast baksidans utseende minst lika viktig som framsidan. Om man dessutom ska förstå hur ett föremål har tillverkats är baksidan, eller insidan, ännu viktigare. Det är där man kan se eventuella spår efter framställningsprocessen eller andra oväntade drag.
Som ett led i samlingsförvaltningen gör vi fortlöpande digital registrering och dokumentation av både gamla fynd och nyuppgrävda. Vi försöker registrera så många föremål som möjligt och ibland blir beskrivningarna grova och översiktliga. Ibland hinner man inte studera föremål tillräckligt noggrant och det finns mycket att upptäcka i våra samlingar.
Ett typexempel är de så kallade skivhuvudnålarna från yngre bronsålder och äldre förromersk järnålder (1100–300 f Kr). Det är en ledartefakt för den yngre bronsåldern och äldsta delen av re förromersk järnålder i Norden, Baltikum och norra Tyskland är skivhuvudnålarna. Det är medelstora till stora nålar med skaft som kan vara böjt. Nålen avslutas i ena änden med en spets och i den andra av en rund skiva med koncentriska cirklar. Skivans storlek varierar och ibland finns praktfulla varianter med flera skivor. Merparten har använts för att sätta ihop klädesplagg. De hittas i gravar, boplatser och i depåfynd.
Typen går tillbaka till äldre skivhuvudnålar i Centraleuropa, där de börjar uppträda redan under 1500-talet f Kr. I Norden och Baltikum uppträder de främst under yngre bronsålder (1100–500 f Kr) och fortsätter att användas och tillverkas av järn under äldre förromersk järnålder (500–300 f Kr).
Merparten av skivhuvudnålarna av brons har gjutits i formar av bränd lera med cire-perdue-metoden (förlorat vax). Det är en metod där man gjuter i en en-gångs gjutform av tvåskiktad lera. Gjutformar av denna typ är förhållandevis vanliga fynd på boplatser från yngre bronsålder i Skandinavien och Baltikum.
Figur 1. Fragment av gjutform av lera för skivhuvudnål. Från skärvstenshög i Uppland, Vårfrukyrka socken, Skälby. SHM 19893, fid. 96911. Här syns de dekoren tydligt i form av de koncentriska cirklarna. Foto E. Stensköld, SHM.
Resultatet av gjutningen blir ganska tjocka skivor som är ca 1,5–3 mm tjocka där dekoren finns med i själva gjutformen. Allra helst de yngsta skivhuvudnålarna är lite grova till sin karaktär. Bronsålderssmedernas teknik blev eftersatt när den nya järnteknologin kom.
För att återgå till baksidorna finns det flera spännande aspekter. Några av skivorna har olika lister på baksidan. Ibland är det bara ekrar som strålar ut från nålfästet. De kan vara stödlister för att förstärka skivan men troligast är ändå att de har en mer symbolisk betydelse. Det ekrade hjulet och solkorset är ju symbolladdade ikoner under bronsålder. Ett exempel från Bohuslän har mer oförklarbara symboler som kan se ut som Y och horn.
Figur 2. Skivhuvudnål från en grav i Södermanland, Salem socken, Säby, SHM 25861 fid 3035208. På framsidan finns åtta koncentriska cirklar runt en förhöjd bula. På baksidan syns nio ekrar. Bronsålderns period V-VI, ca 900–500 f Kr. Foto T. Eriksson, SHM
Figur 3. Exempel på skiva till en skivhuvudnål (415455_HST) hittad i Kville socken, Bohuslän. Teckningen och beskrivningen kommer från den gamla kortkatalogen. På framsidan sju koncentriska cirklar runt en buckla, på baksidan hornformade och Y-formade vulster. Horn och behornade djur återfinns på andra nålar, som statyetter och på hällristningarna. Vad de betydde är omöjligt att säga men tecken har med största sannolikhet inte bara varit gjorda som dekor utan hade en djupare mening.
Baksidan på en trepass-formig nål från Öland berättar om hur man använde nålarna. Det ganska tunga huvudet har två extra öglor för att man skulle fästa nålen bättre och undvika att den faller nedåt. Samtidigt måste konstruktionen ha underlättat om man ville fästa remmar från dräkten.
Baksidan på en trepass-formig nål från Öland berättar om hur man använde nålarna. Det ganska tunga huvudet har två extra öglor för att man skulle fästa nålen bättre och undvika att den faller nedåt. Samtidigt måste konstruktionen ha underlättat om man ville fästa remmar från dräkten.
En av de mest praktfulla nålarna är från en mosse på Gotland. Där har man klätt in skivan med glänsande guld. Bronsskivan är gjuten men man har hamrat fast en tunn folie på skivan. Det förfarandet leder fram till mitt sista exempel. Det är en nål från ett offerfynd från Svedvi utanför Västerås. Där är nålen gjuten men själva bronsskivan har dekor som är hamrad eller driven. Skivan är mycket tunnare än de andra skivorna och nålen har hamrats fast. Vi vet inte om nålen är tillverkad i Västmanland men tillverkningssättet är inte det normala under bronsåldern i Skandinavien. Konsten att driva koppar- och bronsföremål brukar annars ses som ett kontinentalt drag. Det finns andra föremål som har smitts fram genom drivning, till exempel stora bronssköldar och bronsskålar men ofta anser man dem som importerade. Men någon gång under perioden 800–400 f Kr, dvs under sen bronsålder börjar de smederna bearbeta järnföremål med hammare. Guldet har man kunnat hamra och driva sedan stenåldern.
Skivhuvudnål med guldfolie. Lösfynd från Gotland, Hemse socken, Nyträsk i Mästermyr, Shm 19279, 109161_HST. På framsidan 12 koncentriska cirklar, delvis sgrafferade, runt en förhöjd bula. Slät baksida. Foto Helena Bonnevier, SHM.
Kanske är exemplet på skivhuvudet från Svedvi ett av de äldsta beläggen för att man behärskade konsten att driva kopparlegeringar i Skandinavien. En liten men betydelsefull baksida!
Figur 5. Fragmentariskt huvud till skivhuvudnål från depåfynd i Västmanland, Svedvi socken, Berga mosse. SHM 2503, fid 3208925. Här är skivan tillverkad genom att man har drivit/hamrat fram dekoren och punsat in cirklar. Nålen är fasthamrad på skivan. Datering bronsålderns period V-VI. Foto T. Eriksson, SHM.
/ Thomas Eriksson, Antikvarie med ansvar för bronsålder och äldre järnålder
