Återupptäckt efter 100 år i ide

Man vet aldrig vad som kommer dyka upp när man går in i magasinet och börjar dra i backarna. Det är en alltid lika spännande del av jobbet att med anledning av ett ärende eller en förfrågan få ett skäl att dra i nya backar. Det är ofta något fint eller ovanligt som man då får möjligheten att upptäcka.

Så var det också i höstas när vi efter en förfrågan från ett museum i Portugal började dra i backarna i vår komparativa samling. Den komparativa samlingen är en rest av ett helt annat sätt att arbeta, i en tid långt innan internet, när olika museer bytte föremål med varandra. Målet var att på så vis bygga upp egna referenssamlingar med föremål från olika delar av världen, som man kunde jämföra sina lokala fynd med.

När vi i höstas inte hittade något material alls från Portugal började vi kika i några närliggande länders backar för att se om något hamnat fel, och plötsligt stod vi inför ett enormt ben som sträckte sig över hela backen.

Nyfikna stannade vi upp och kikade i asken. Där låg en lapp som det stod häst på, men det där; det var inget hästben. Det blev en snabb vända till den osteologiska referenssamlingen och tillbaka med ett ben. Benet vi tagit med oss var från en brunbjörn och det stämde exakt med det som låg i backen, bara det att det nyupptäckta benet var mycket, mycket större. Vi stod alltså mitt framför en alldeles äkta grottbjörn.

Hur har då detta stora ben från en numera utdöd djurart, som dessutom dog ut medan Sverige ännu var täckt av den senaste inlandsisen, hamnat i vår samling? Vi kikade på förvärvsnumret i asken: 19 007. I vår katalog kunde vi läsa oss till att två tänder av grottbjörn, en tand av idisslare, en tand av vildhäst och fyra extremitetsben av vildhäst lämnats in som gåva av antikvarie Gustaf Hallström 1922. Efter lite efterforskningar kunde vi konstatera att Hallström mycket riktigt hade rest nere på kontinenten i Frankrike, Italien och Spanien 1922 och att han också jobbade på Historiska museet vid denna tid (1909-1925). Benen måste han alltså ha tagit med sig från sin resa och lämnat som gåva till museet, där de sedan blev en del av den komparativa samlingen. När vi nu tittat närmare på alla benen i backen vet vi att de arter som står i katalogen inte stämmer. Istället rör det sig om två hörntänder av grottbjörn, en bakre kindtand av grottbjörn, en tand av ett oxdjur och fyra olika typer av extremitetsben av grottbjörn. Spännande nog är det mer grottbjörn än vad som tidigare varit känt! Även om artbedömningen inte var helt korrekt, borde däremot den angivna fyndorten vara riktig. I katalogen står att det är ett fynd från Mr Passemards grävningar i grottan vid Isturi nära Biarritz i sydvästra Frankrike. Detta leder oss till en helt fantastisk plats!

Isturitz ligger vid fötterna av Pyrenéerna med ett avstånd av endast cirka 30 km från Atlanten. I en 200 meter hög och 500 gånger 300 meter stor kalkstenshöjd har Arberuafloden grävt tre kanaler. Högst upp ligger Isturitz, därunder Oxocelhaya och längst ner där floden passerar än idag ligger tunneln Erberua. Den 120 meter långa och upp till 50 meter breda grottan Isturitz var alltså en gång öppen i båda ändar, även om den idag delvis rasat ihop. Mot dalen nedanför uppskattas den ha haft en stor mynning som var 10 meter hög och 15-20 meter bred. Det var en öppning som måste ha synts från långt håll och tidigt dragit till sig människors intresse. Att grottorna också innehöll tidiga spår efter människor upptäcktes redan 1895 då man börjat samla in spillning från grottorna för att använda som gödningsmedel. En del av kulturlagren kom då att förstöras och plundras, men från 1912 och framåt har grottorna varit skyddade och istället tog flera arkeologiska undersökningar vid. Först ut var just Emmanuel Passemard som bedrev utgrävningar i Isturitz 1912-1922.

Materialet från grottorna är makalöst! Det rör sig om tiotusentals föremål där flöjter, figuriner och vackert dekorerade ben- och hornföremål utmärker sig. Även grottkonst förekommer. Framför allt en pelare inne i en av Isturitz två hallar är berömd, med avbildningar av flera djur, bland annat en björn. Även benmaterial och ett rikligt stenmaterial har påträffats. Höjden med de tre grottgångarna ska vara en av få kända platser i Europa där rikliga fyndförande lager, portabel konst och grottkonst samexisterar.

Utgrävningarna har klargjort att grottorna har använts av människor ända sedan mellanpaleolitikum med början för 80 000 år sedan. Detta var alltså redan innan vår art, homo sapiens, hade vandrat in i Europa. Istället var det neandertalare som var de första i grottorna och bland annat en käke har hittats. Neandertalarnas vistelse bröts av en ockupation av grottbjörnar under perioden 65 000-55 000 före Kristus. Tiden från 45 000 före Kristus i början av senpaleolitikum fram till 35 000 före Kristus var en övergångsperiod då neandertalarna försvann och ersattes av den första fasen av den moderna människans ockupation av grottan. Platsen användes sedan intensivt hela senpaleolitikum igenom.

Var kan då våra grottbjörnsben höra hemma? En möjlighet är att de är senpaleolitiska och är samtida med björngestaltningarna i grottan, men andra arter är betydligt vanligare både i konsten och i faunamaterialet från denna tid. Kanske är det därför ändå mer troligt att de kommer från grottans mellanpaleolitiska ockupation av grottbjörnar. Det innebär att de grottbjörnar vi har i vår samling kan vara hisnande 65 000-55 000 år gamla!

Grottbjörnen förekom i Europa och Asien under nästan hela paleolitikum från ca 1,6 miljoner år sedan och dör ut mot slutet av denna period. De sista dateringarna i Europa härstammar från ett djur som levde för 24 000 år sedan i nordvästra Italien. I motsats till vad många tror så är brunbjörnen (ursus arctos) inte en ättling till grottbjörnen (ursus spelaeus), utan dessa två hade en gemensam anfader – den etruskiska björnen – ursus estruscus. Arterna levde samtidigt under många 1000 år och fick till och med ungar tillsammans. Grottbjörnen har troligen liknat brunbjörnen i utseendet, men var större och mer massiv än sin släkting. Mankhöjden kunde bli ca 1,3 meter och ståendes kunde den nå en kolossal höjd på 3,5 meter.

Det här var alltså ingen varelse som man ville möta på skogsturen. Men var den farlig för människan? Att väcka eller störa en björn som sov var nog inte så uppskattat av djuret, men till den vanliga dieten hörde människan säkerligen inte. Grottbjörnar var allätare och studier av deras tänder och diet har visat att de för det mesta livnärde sig på växter. Däremot kunde människan bli farlig för grottbjörnen. Det finns tydliga tecken på att den har jagats (pilspets-i-bröstkorg tydliga) och människan blev så småningom en allvarlig konkurrent på bostadsmarknaden, vilket har bidragit till att björnarna slutligen dog ut. Både människan och grottbjörnen gillade att hålla till i grottor och det är också här som de flesta fynd av grottbjörnsben har gjorts. Ofta består fynden av försvagade djur som inte överlevde vinterdvalan, så som gamla djur och björnungar. Men ibland hittar arkeologer också mänsklig påverkan – både på benen i form av slag- eller snittspår och genom avvikande placeringar av skelettet. På en av hörntänderna av björnarna från Isturitz syns ett antal hål på roten – ett tecken på att något rovdjur har gnagt på tanden.

Hur våra grottbjörnsben låg när de hittades är tyvärr okänt, men benen kan ändå berätta om de björnarna som de en gång tillhörde. Måtten och sammanväxningen av överarms- och lårbenet visar att de har tillhört stora, vuxna hanar. Inte konstigt att vi häpnade när vi i höstas såg det enorma benet som fyllde hela backen. Efter 100 år av ide hoppas vi att ha väckt lite liv i de här spännande benen igen.

Läs mer och titta närmare på benen från Isturitz i Sök i samlingarna:
Förvärv: 19007 – Sök i samlingarna

Sök i samlingarna – Statens Historiska Museer – Sök i samlingarna

Länk till publikationen The Cave of Isturitz (2013): The Cave of Isturitz (West Pyrenees, France): One Century of Research in Paleolithic Parietal Art.

/Bettina Stolle & Helena Andersson
Antikvarier Historiska museets samlingar