Publicerad: 2026-11-13

Skrivet av Samlingsbloggen

Den osteologiska samlingen hos SHM är mycket omfattande, och det är bara en liten del av den som finns utställd. Att ställa ut mänskliga kvarlevor kan vara känsligt, och det finns etiska riktlinjer att förhålla sig till för att det ska ske på ett respektfullt och värdigt sätt. Exempelvis bör inte mänskliga kvarlevor användas som rekvisita eller dekoration. Det är därför vi har valt att ta bort ett kranium som tidigare visades i Vikingarnas värld Vikingarnas värld — Monter: Valkyriorna tog emot i Valhall. I montertexten står att ”Valkyriornas vävstol var fruktansvärd, med varp av människotarmar och vävtyngder av avhuggna huvuden” – något som berättas om i Njals saga. Det finns dock inget tecken på att individen, vars kranium visades i montern, fått sitt huvud avhugget eller att det använts som vävtyngd. I utställningen blev det bara till en illustration av en berättelse ur mytologin.

Kontexten är alltid viktig när man visar mänskliga kvarlevor. I sitt sammanhang berättar de inte bara om ett enskilt livsöde utan också mer generellt om hur det kunde vara att leva under den tiden och på den platsen. Tittar vi på de här kvarlevorna för deras egen skull, vad kan då kraniet, resten av skelettet och dokumentationen kring gravkontexten berätta?

Bild som visar ett skelett vid en utgrävning.

Bild 1: Fotografi av graven under utgrävning. Foto: Polisen i Ödeshög. Ur ATA dnr 6798/60.

 

Kraniet i montern kommer från en grav som påträffades på Ryttarstigen i Ödeshög, Östergötland, i samband med gatuanläggning. Den 19 oktober 1960 undersöktes graven av amanuens Gunnar Lindqvist, efter en anmälan av polisen. Enligt lokalbefolkningen hade liknande gravar dykt upp i närheten i samband med tidigare byggnationer, men dessa hade inte undersökts av arkeologer. I Fornsök kan man se gravens läge (fornlämning L2009:3315).

Graven låg på ca 80-85 cm djup och var inte synlig ovan mark. Kroppen låg i en rektangulär nedgrävning i öst-västlig riktning, med huvudet i väster. Det fanns inga spår av någon kista. I fotändan av graven fanns skärvor av keramik. Graven daterades lite övergripande till järnåldern.

Skelettet var mycket välbevarat, till och med de små benen i tårna fanns kvar. Bäckenbenet, som är ganska ömtåligt, fanns också bevarat. Det är det bästa benet för att göra en osteologisk bedömning av kön. I det här fallet hade benet en tydligt maskulin form. Kraniet var inte lika utpräglat maskulint, men inte heller feminint. De maskulina dragen blir ofta tydligare när en individ blir äldre, och i det här fallet såg skelettet överlag ungdomligt ut.

Fotografi av kranium och underkäke.

Bild 2: Kranium och underkäke. Foto: Helena Bonnevier, Historiska museet/SHM (CC By 4.0).

 

Till exempel var tandhälsan god och det fanns inga ledförändringar i ryggraden, något som är vanligt hos äldre individer. Det fanns också spår av att den här personen precis vuxit färdigt. På skenbenet, uppe vid knät, fanns spår av en linje. Den linjen markerar var benet växer ihop när det nått sin fulla längd, något som brukar ske vid ca 18-23 års ålder. Dessutom var nyckelbenets led mot bröstbenet ännu inte färdigvuxen. Sammanlagt pekar den osteologiska bedömningen på att personen som begravts på Ryttarstigen var en man och att han dog ung.

Fotografi av skenben med mätsticka bredvid.

Bild 3: Skenbenet, baksidan strax under knäleden. Pilen pekar på linjen där benets skaft och ledänden växer samman. Foto: Elin Wandler, SHM (CC By 4.0).

 

Det syns inga spår av några allvarliga sjukdomar eller skador som kan förklara vad mannen dog av. Det finns lite tandsten på tänderna, men det hade nästan alla.  I vänster höftled kan man se spår av en ledförändring. Lårbenets ledyta är förstorad och har en delvis porig yta. Ledförändringar är vanligare bland äldre personer. En förklaring till att den här mannen drabbats av det i unga år kan vara att vänster ben var ca 1,5 cm kortare än höger ben så att belastningen blev lite sned. Möjligen hade han ont och haltade lite.

Det finns också spår av en mindre skada på höger skulderblad och eventuellt en läkt fraktur på ett revben på höger sida, någonstans i mitten av bröstkorgen. Skadorna har inte uppkommit i samband med döden, utan så pass långt tidigare att de hunnit läka fint.

Mått på de olika långa lårbenen visar att mannen var ungefär 170-174 cm lång. Det var antagligen ganska nära medellängden för män, även om det är svårt att beräkna medellängd under järnålder eftersom en stor del av de döda kremerades.

Så vem var det här?

Var det en vikingatida krigare som kanske hoppades att följa med valkyriorna till Valhall (fast helst inte som vävtyngd)? Han var en ung man, vilket är den typiska demografiska profilen för en krigare. Men det finns inga vapen i graven och inga spår av vapenskador som skulle stödja en sådan tolkning. Till skillnad från de klassiska vikingatida kremeringarna begravdes mannen obränd under flat mark i en öst-västligt orienterad grav, i ett område med flera andra liknande gravar. Kanske var det rentav en tidigkristen grav, och mannen hoppades på att komma till paradiset?

Nu förvaras kraniet och de övriga delarna av skelettet i museets magasin. Kanske någon forskare i framtiden vill göra nya analyser och ta reda på mer om mannen som begravdes vid Ryttarstigen.

Elin Wandler, antikvarie med ansvar för humanosteologi