I SHM:s samling finns en stor urkarvad ekstock som är registrerad som en kyrkkista. Detta är förvisso sant, då den brukats i kyrklig miljö, men något annat som den är mer vida känd som är en ”offerstock”. Denna titel låter kanske lite makaber, men det betyder endast att det var i denna stock eller kista som man offrade pengar.
Bild 1. Kyrkkista från Svinnegarns kyrka, Uppland. Föremålsnummer 116112_HST. Media: Sillén, Peter. Historiska museet/SHM, (CC BY 4.0).
Detta gjorde man vid Trefaldighetsafton, då det var vanligt att man gick till en närliggande källa som rann åt norr och drack hälsa när det helande vattnet ansågs vara som starkast. Denna tro är förknippad med katolicismen i Sverige, men trots det överlevde seden efter att Sverige blivit protestantiskt – och brukades så sent som in på 1900-talet. Trefaldighetsafton och Heliga trefaldighets dag är idag inte längre någon känd högtid i Sverige, men infaller veckan efter pingst. Som vanligt i Sverige firades inte högtiden främst på söndagen, utan på aftonen före högtidsdagen, så som vi gör med julafton.
Traditionen vid källorna
Hur detta firande och drickande gick till skiljer sig en del, både i tid och rum. På vissa ställen ville man ha en lugn stämning, och folket gick tysta till och från källan. Enligt en muntlig redogörelse fick man inte ens prata efter att man druckit vattnet, för då skulle magin vara bruten. På andra platser var det verkligen ett firande där dans och lekar ingick, och på vissa platser uppfördes till och med marknader.
En sådan plats var Svinnegarn, som den ovan nämnda offerstocken kommer ifrån. Hit vallfärdade folk från hela Sverige, och till och med några norrmän har hälsat på under Trefaldighetsfirandet. Enligt en muntlig redogörelse i Institutionen för språk och folkminnens arkiv går det att läsa att det var flera tusen människor som årligen besökte platsen för att fira. Här var det en stor marknad och fullt med liv och rörelse igenom byn. Det dansades och lektes exempelvis pardanser så som ”sista paret ut”.
I avrinningen från källan kunde man se folk som tvagade sig och smorde in sig med gyttjan, som även den skulle kunna råda bot på allsköns sjukdomar. Vattnet från källan drack man ”för hälsan” och ”för sneda skor”, vilket innebar att man aldrig skulle gå snett i skorna igen. Vattnet från källan, och lera från avrinningen, samlades in i flaskor och krukor till de som var för sjukliga för att själva kunna ta sig till källan.
Mitt i allt detta stod offerstocken där pengar offrades för det vatten som tagits. Vid Svinnegarn hade prästerskapet förbjudit att pengarna och de övriga offergåvorna kastades i själva källan, vilket var den vanliga seden vid andra Trefaldighetskällor. Detta är kanske inte helt sant, då det först i senare tid finns redogörelser för att prästerskapet ska ha förbjudit offrandet i källan, men det är inte mindre sant att stocken stod där på platsen för att husera pengar.
Bild 2. Svinnegarn från Suecia Antiqua et Hodierna, koppargravyr av Erik Reitz ca 1660-1696 Signum: KoB Dahlb. I:68 Ex. I
Vid Svinnegarns källa finns även två husgrunder som har tolkats som medeltida härbärgen för alla de pilgrimer som vallfärdat till källan. Även i kyrkan ska ett härbärge ha anlagts. Här ska det finnas bomärken från flera av de som kommit till platsen, och även kryckor och käppar som de helade människorna lämnat ifrån sig som votivgåvor. Denna sed var även den vanlig, där man vid flertalet Trefaldighetskällor anlagt små hus för att lämna ifrån sig sina mobilitetshjälpmedel när de inte längre behövdes. En något mer ovanlig votivgåva var snidade lemmar av ben och armar som skulle symbolisera den kroppsdel som läkts, men denna sed är inte vanlig i senare tid. I stället offrades oftast små metallföremål så som nålar, knappar eller små matbitar till källan om man inte offrade pengar.
Men det var inte bara frid och fröjd vid dessa källor. Vid reformationen i Sverige bannades bruket av dessa källor, och den som förstörde en källa riskerade att själv bli sjuk eller skadas. Detta är något som hände vid Svinnegarn där en markägarinna lät stena igen källan. Mannen som utförde arbetet ska ha blivit paralyserad och markägarinnan blind. När stenarna togs bort igen blev den lejda mannen frisk, men kvinnan själv fick aldrig sin syn åter.
Idag är denna sed i stort sett bortglömd, men många av de forna Trefaldighetskällorna finns kvar än idag. Så om du inte har något bättre för dig den 30 maj kan du ju alltid gå och dricka hälsa i din lokala källa!
/ Vittra Peters, museiassistent, Historiska museets samlingar