Under Förintelsen berövades en stor del av Europas romer sitt materiella kulturarv. Egendom stals, såldes eller förstördes av nazisterna. Smycken smältes ned. Väldigt lite kunskap finns idag om vart föremålen tog vägen. Av de föremål som överlevde folkmordet, så bär varje objekt sin unika historia.
Olika romska gruppers historia skiljer sig åt, men det finns också gemensamma traditioner. En gemensam nämnare för många romer är relationen till familjens smycken. Många har levt ett kringresande liv till följd av diskriminerande lagstiftning och förtryck, men också på grund av arbeten som gårdfarihandlare och uppdragshantverkare. Smycken har därför ofta blivit de enda fysiska föremål som gått i arv i generationer. För många familjer är smyckena de föremål som äger det största känslomässiga värdet. I svåra tider kunde smyckena ändå säljas eller pantsättas – överlevnad är ändå värt mer än arvegods. Men under Förintelsen kunde inte ens dina smycken köpa dig fri. Nedan följer några exempel på föremål som kan hjälpa oss att förstå romsk materiell kultur, ett idag otroligt underbeforskat område.
I utställningen ”Oberättat” på Sveriges museum om Förintelsen visas tre föremål som överlevt Förintelsen: en ring, en knapp och ett hänge. De har lånats in till utställningen från Jeanette, som idag förvaltar och vidareförmedlar sina kelderash/lovariromska släktingars öden under Förintelsen. Jeanettes familj kom till Sverige som romska kvotflyktingar i början av 1970-talet. Mot bakgrund av sextiotalets våg av socialpolitiska förändringar och starka påtryckningar från den romska medborgarrättsrörelsen i Sverige, infördes i slutet av 1960-talet en speciell kvot för romska flyktingar från Europa. Reformer som denna motiverades vid denna tid genom synliggörande av fattigdom och social utsatthet. Då folkmordet på Europas romer inte var erkänt av politiken, förstod majoritetsbefolkningen sällan det faktum att nazisternas och deras allierades förföljelse av romanifolk fått konsekvenser för minoritetens livsvillkor under efterkrigstiden. Denna bristande förståelse kan sägas vara en av anledningarna till att så få romska föremål med koppling till Förintelsen idag finns bevarade i Europeiska museisamlingar.
Smycken i utställningen ”Oberättat” som handlar om Nazisternas folkmord på sinti och romer.
Ett av de föremål som Jeanette lånat ut till utställningen är en stor silverknapp. Knappen har tillhört Jeanettes mormors far, och har troligen burits av olika män med god ställning inom släkt. Inom mer välbeställda kelderash- och lovarifamiljer bars de äggformade knapparna i västen eller rocken av män med god position inom familjen. Knapparna kunde vara dekorerade med filigran (mönster av tvinnade metalltrådar), pärlor eller stenar. De är ofta ihåliga, och smids genom att forma silverplåten till små skålar, som sedan löds ihop och dekoreras. Liknande knappar har burits av kelderashromer även i Sverige vilket bl.a. finns dokumenterat på bilden ”Män med bägare” i Arthur Thesleffs samling på Kungliga biblioteket. Bilden föreställer bröderna Dhamo Caldaras och Johan Taikon kring sekelskiftet 1900.
Det finns idag inte mycket forskning på romska dräktskickstraditioner i Europa, men hur traditionen från (troligen) sent 1800-tal levt vidare bland svenska kelderashromer dokumenterades bl.a. av Rosa Taikon (Johan Taikons dotter) i barnprogrammet ”Efter fem” från 1969, då hon i samband med en utställning på Nationalmuseum intervjuade sin farbror Bomba Taikon om hur han bar dräkt och smycken. Senare dokumentationer har bl.a. gjorts i boken Romska smycken : hantverk, tradition och ett sätt att leva (2018) av Erland Kaldaras och Åsa Nilsson.
Att använda mynt är ett enkelt och effektfullt sätt att tillverka smycken, och bland Jeanettes föremål finns även ett mynt. Det har antagligen burits av kvinnorna i hennes släkt, då det har en liten ögla som gör det möjligt att fläta in i håret. I stereotypa skildringar av romer (kanske känner du igen Disneys Esmeralda) förekommer ofta mynt som markör för romskhet, och mynt har mycket riktigt varit vanligt förekommande i romsk smyckekonst. Men mynt har varit vanligt förekommande i många folkkulturer, och kan troligen inte ses som något unikt romskt. Däremot har de kanske bland romer fått en speciell betydelse: de mynt som bärs i samband med förlovning får t.ex. en stark symbolik i samband med att barndomen byts mot vuxenliv. Hos familjer som historiskt varit beroende av att periodvis pantsätta föremål, har mynten troligtvis blivit extra viktiga. Guld- eller silverhalten i mynten ger dem ett mer beständigt värde, vilket kan förenkla dialogen med pantbankerna.
I de flesta kulturer, historiskt såväl som idag, har smycken använts som ett sätt att förmedla status, av både män och kvinnor. I utställningskatalogen Treasure of The Roma (Amare Somnaka) från Museum of Romani Culture (2017), beskrivs hur den manlige gruppledaren i kelderash- eller lovarafamiljer kunde bära flera statussmycken: en kraftigt dekorerad ordenskedja över bröstet, en silverstav, en silverbägare och förstås ringar. Ett ståtligt bälte i silver finns i samlingarna hos Hallands kulturhistoriska museum (IDnr VMF030167), skänkt av Olga Demeter, och ska ha tillhört hennes far. Bältet ska vara tillverkat kring år 1906, och utgör kanske ett för Europa unikt exempel på romska praktföremål som överlevt Förintelsen.
Dekorerade bälten, halsband, ringar, huvudsmycken och örhängen har såklart även burits av kvinnor. I romska dräkttraditioner har ofta cirkelformade och droppformade örhängen återkommit, en tradition som idag bl.a. bevaras och förs vidare bland finska kaleromer. Mångfalden och olikheterna bland Europas romanifolk är stor, men såväl smyckestraditioner som kampen för erkännande av folkmordet under Förintelsen förenar minoriteten. Att romer i Europa inte haft egna arkiv, museer och institutioner har gjort beroendet av majoritetssamhället större, och få föremål med romsk koppling kan idag härledas till Förintelsen. Ett viktigt arbete görs av Arolsenarkivet i Bad-Arolsen, Tyskland. År 2022 kunde de berätta om återbördandet av ett stulet armband som tillhört Johann Franz, som internerades i den romska avdelningen i Auschwitz då han var sinti. Berättelsen visar att det fortfarande är möjligt att identifiera och återbörda objekt som stals från den romska minoriteten under Förintelsen.
Särlagstiftning, antiziganism och folkmord har, och har haft, stor påverkan på bevarandet av det materiella romska kulturarvet i Europa. De praktiska livsbetingelserna påverkar vilka spår som finns kvar att förvalta för framtiden: att investera sitt kapital i smycken är exempelvis en praktisk lösning när du inte tillåts att investera i fastigheter. Att äga smycken är samtidigt en slags försäkring: om något händer dig, så kan du alltid pantsätta smyckena. Bland många romer är det fortfarande en viktig tradition att ge sina barn guld i gåva.
Har du också fått smycken av dina föräldrar?
Källor:
Aaltonen, Tenho, Viljanen-Saira, Anna Maria & Nikkinen, Reima (red.) (1986). Kultaiset korvarenkaat: mustalaisten kulttuuri ja käsityöt. Helsingissä: Otava
Arolsen Archives. New memories: Bracelet returned to great-grandson of Sinti victim of Nazi persecution. https://www.stolenmemory.org/en/new-memories-bracelet-returned-to-great-grandson-of-sinti-victim-of-nazi-persecution/
Horváthová, Jana. (2017). Treasure of The Roma (Amare Somnaka). Utställningskatalog Museum of Romani Culture.
Hallands kulturhistoriska museum: ”Bälte”: https://digitaltmuseum.se/011024191676/balte hämtad 2025-11-04
Nilsson, Å. & Kaldaras Nikolizsson, E. (2018). Romska smycken: hantverk, tradition och ett sätt att leva. Malmö: Romska kulturcentret i Malmö.
Thesleff, Arthur, [Män med bägare], 190?
Elin Thomasson, intendent Sof-k