Skildringen av Jesus hängande på ett kors har rötter åtminstone tillbaka till 400-talets Rom. I kyrkan Santa Sabina i nämnda stad finns en relief på en trädörr från 400-talets första hälft som visar den korsfäste omgiven av de två rövarna. Så här inför påsken så passar det bra att presentera några av våra många krucifix och lägga lite extra fokus på en mycket speciell kristusbild från Sorunda kyrka.
Kristus från Sorunda. Foto Lennart Karlsson
Ett mycket gammalt krucifix i samlingarna är det som kommer från Forsby i Västergötland. Det kan på stilmässiga grunder dateras till 1100-talets första hälft och skildrar Kristus iklädd lång, prästerlig skrud enligt bysantinsk förebild. Kanske fanns det rentav i kyrkan när den invigdes 1135?
Triumfkrucifix från Forsby kyrka, Västergötland. Cirka 1135.
Det romanska krucifixet visar den segrande Kristus som nästan står på korset snarare än hänger. Han avbildas levande med öppna ögon och kungakrona på huvudet och med långt ländkläde. Kroppen är inte plågad och blodspåren få. Han är också fäst vid korset med fyra spikar, en i varje hand och fot. 1100-talskrucifixet från Tryde i Skåne är ett praktexempel.
Kristusfigur från Tryde, Skåne. Foto: Lennart Karlsson.
Det gotiska krucifixet har ett helt motsatt uttryck. Det visar den döde eller döende Jesus med stark betoning på lidandet. Kroppen är utmärglad och blodig, ögonen slutna och kungakronan är ersatt av en törnekrans. De fyra spikarna har minskats till tre, eftersom fötterna nu läggs på varandra och fästs med en enda spik. Kroppen hänger tungt för att öka känslan av smärta och lidande för betraktaren. Man skulle känna andlig rörelse och medlidande vid åsynen av Kristi smärta. Den triumferande Kristus har nu i stället blivit den lidande. Ibland kan man också se exempel på romanska krucifix som har omarbetats och anpassats efter de nya stilidealen. 1200-talskrucifixet från Husby – Långhundra i Uppland är ett romanskt krucifix. Här har man senare målat blodstänk på kroppen och ersatt kungakronan med en törnekrans i stället. Att skulpturen ursprungligen har haft en krona märks på den avlånga och lite kantiga huvudformen, som tidigare dolts av en hög krona, men som i dag ser lite märklig ut.
Krucifix från Husby -Långhundra, Uppland. Foto: Lennart Karlsson
Även det nyss nämnda Trydekrucifixet har omarbetats. De öppna ögonen har vid något tillfälle försetts med slutna ögonlock, något som kan ses på äldre bilder. Denna övermålning togs bort vid en konservering 1937 och i dag blickar Kristus åter ner på oss med öppna ögon från sin plats i utställningen ”Medeltida konst”.
De mest expressiva av de gotiska krucifixen brukar gå under benämningen lidandekrucifix. I dem både betonas och idealiseras det extrema uttrycket. Kroppsdelarna är skildrade i förvridna och onaturliga rörelser, kroppen är plågad och utmärglad samtidigt som sidosår och blodlevrar kan ha estetiserade former som påminner om blommor, ett uttryck för blodsmystik. Lidandekrucifixen har ofta förknippats med Digerdöden vid 1300-talets mitt och kallas ibland för pestkrucifix, men faktum är att de förekommer redan tidigare under 1300-talet. Från Enångers kyrka i Hälsingland kommer ett mindre krucifix som troligen har använts i processioner. Det kan dateras till omkring 1325.
Processionskrucifix från Enånger, Hälsingland. Foto: Pia Bengtsson Melin.
Under 1400-talet blir krucifixen lite mer stillsamma, men i början av 1500-talet blir det återigen fokus på de mer extrema uttrycken vad det gäller lidande. En kristusbild från Sorunda i Södermanland, troligen från omkring 1520, illustrerar detta med emfas. Skulpturen, som suttit på ett nu förlorat kors, skildrar Jesus som död. Den seniga, utmärglade kroppen hänger tungt och uppvisar detaljerade skildringar av rinnande blod, ytliga blodådror och ett oerhört realistiskt sidosår där de första stadierna i förruttnelseprocessen har börjat.
Sorundaskulpturen i helfigur Foto: Lennart Karlsson.
Skulpturen har ett starkt fokus på lidande. Foto: Lennart Karlsson.
Den verklighetstrogna känslan i framställningen understryks av att kroppen är 202 cm lång och bara snäppet över naturlig storlek. Den hårt dragna realismen är ett uttryck för en samtida strömning inom den europeiska konsten. I Italien hade Andrea Mantegna på 1480-talet målat den döde Jesus liggande i sin svepning på en marmorbänk omgiven av sörjande. Från Italien spreds detta även norr om Alperna. Ungefär samtida med Sorundakrucifixet är Hans Holbein den yngres nästan kusligt realistiska målning av den döde Jesus liggande i sin grav, utförd 1520–22.
Kristus i graven av Hans Holbein d.y. Foto: Kunstmuseum Basel.
Målningen finns i dag i Kunstmuseum i Basel. Influenserna till målningen skall konstnären ha fått efter att som tonåring tillsammans med sin far ha sett Matthias Grünewalds smärtsamt realistiska kristusframställning på Isenheimaltaret. Enligt muntlig tradition skall Holbein som modell till Kristusfiguren på sin målning ha använt en drunknad man som dragits upp ur Rhen. Att konstnärer använde sig av döda kroppar som förlagor var vanligt förekommande vid tiden och även längre fram i historien.
Vi vet inte vem som tillverkade Sorundakrucifixet eller omständigheterna kring dess tillverkning. Vi vet inte heller om träsnidaren som utförde det, liksom Holbein, arbetade med en riktig kropp som modell. Man kan nog däremot vara ganska säker på att denne var väl förtrogen med hur en död kropp såg ut och att kristusbilden från Sorunda kan sägas vara en tredimensionell variant på samma tema som målningen i Basel.
/Pia Bengtsson Melin, 1:e antikvarie
