I det Hallwylska huset på Hamngatan 4 i Stockholm bjöd Walther och Wilhelmina von Hallwyl in till storstilade middagar när det begav sig. I Hallwylska museets samling finns ännu alla de bordsserviser och andra tillbehör som användes vid sådana tillfällen, men hur återskapar man en hel dukning så att det blir historiskt korrekt? Festdukningar har arrangerats i museet endast fyra gånger sedan öppnandet 1938, inklusive den dukning som vi nu i februari 2023 satte upp.
Att idag göra en dukning av nästan kunglig klass, och med museiföremål, är givetvis en rätt omfattande process – och ett teamwork. Hallwylska samlingens intendent utarbetade en ”design” för dukningen utifrån uppgifter i museets arkivmaterial, jämförelser med allmän dukningspraxis under tidigt 1900-tal samt inte minst med hjälp av ett bevarat fotografi där en dukning i Hallwylska huset dokumenterats i bild år 1922. Eftersom detta gamla foto visade en dukning med Wilhelmina von Hallwyls stora bordsplatån med tillbehör krävdes ändå ett visst mått av kvalificerat gissande för att duka med den lilla bordsplatån, vilket var vårt enda möjliga alternativ denna gång. Detta på grund av att den största dukningen fyller hela matsalen och knappt lämnar plats för besökare, och för att halva uppsättningen med matsalsstolar (totalt 36 st) har konserveringsbehov och förvaras i magasin. Den genomförda dukningen är gjord för sexton kuvert.
Påläggning av originalduk förbereds. Fr v konservator Maria Franzon, intendent Inger Olovsson och praktikant Willemijn Bolderman. Foto: Samuel Norrby/ SHM
Att presentera en autentisk dukning medför också en hel del ”spit and polish”, eftersom det vore föga realistiskt att lägga fram oputsat silver och smutsiga bronser. Konservator från Enheten för de historiska husens samlingar putsade alla bestick (122 st krävs för sexton kuvert) tillsammans med en konservatorspraktikant, medan externa konservatorer rengjorde bordsplatå, blomsterskålar, kandelabrar och andra brännförgyllda bronser. Denna uppsättning i empire tillverkades sannolikt i Paris någon gång omkring 1815.
Matsalsbordet förlängdes genom att lägga till några av de ursprungliga fällbord som finns kvar i samlingarna, och som var avsedda för just detta. Vi använde inte det s k holländska utdraget som är inbyggt i matsalsbordet, med tanke på risken att detta kan fastna. Duken är ett original ur samlingen, och den dekorativa konfekten är också helt autentisk. Däremot köpte vi in antika linnedamastservetter av rätt typ – det ansågs alltför riskabelt att bryta museiservetterna. Brytningsmodellerna som valdes är ”solfjädern” (för damerna) och ”kopplade gevär” (för herrarna). Vi har förvisso inget belägg för att just dessa brytningar användes i det Hallwylska huset, men det är inte otroligt eftersom de är tidstypiska. Fotografiet från 1922 visar en platt liggande servettbrytning vid samtliga kuvert, men inte förrän några veckor efter det att dukningen var uppsatt kunde vi med hjälp av Joan Sallas – världsmästare i historisk servettbrytning – lista ut vilken modell det rörde sig om. Därför visar vi nu denna brytning separat i en monter intill matsalsbordet.
Den färdiga dukningen i all sin prakt. Originalföremål ur samlingen med undantag av servetter, blommor, menyer och placeringskort. Foto: Samuel Norrby/ SHM
Festdukningen tas ned i november 2023, och det återstår att se hur länge det dröjer innan vi ånyo kan visa elegansen i en middagsbjudning under ”La Belle Epoque”!
Samuel Norrby, Intendent för Hallwylska samlingen
