Petrus. Foto: Amica Sundström
I Historiska museets samlingar finns många fantastiskt fina medeltida figurbroderier. De är ofta otroligt hantverksskickligt utförda arbeten i silke- och guldtråd. Det kan därför te sig lite knasigt att inte skriva om den tjusiga framsidan utan fokusera på den stökiga baksidan av broderiet, den som utföraren aldrig hade för avsikt att visa.
Det här inlägget kommer därför att handla om baksidan på ett av dessa medeltida silkesbroderier, ett broderat bräm. Broderiet är tillverkat i Flandern och dateras till den senare delen av 1400-talet. Framsidan av broderiet är heltäckande av silke- och guldtrådar, i alla fall på de delar där broderiet inte nötts sönder och tappat sina stygn. Här syns tre helgon som alla befinner sig i var sitt rum omgivna av golv, fönster och tak. Runt hela broderiet finns sedan en ram i silkesränder och en guldbård. I vår samlingsdatabas kan du se broderiet i sin helhet.
Vänder man på broderiet kan man se att rummen och ramen har broderats på bottentyget, medan det finns ett tomrum precis där helgonet är placerat. Helgonen har broderats separat och sedan applicerats på bakgrunden. Detta gör att bottenväven där syns mycket tydligt och det är också här det blir riktigt spännande. Bottentyget på majoriteten av dessa broderier är äldre slitna linnetyger och i just detta fall har man också skarvat ihop mindre bitar för att få ihop tillräckligt med material att räcka till hela broderiet. Här syns tre mönstervävda vita linnebitar. Två är vävda i droppdräll. Teknisk beskrivning om droppdräll på KulturNav.
Närbild på droppdrällen. Foto: Amica Sundström
Den tredje är vävd i en kypertvariation. Detta är helt enkel en vanlig kypertväv, där man vänder diagonalen och på så sätt skapar romber och kryss i vävens mönster. Teknisk beskrivning om kypert på KulturNav. Biten i kypertvariation har också två blå invävda ränder. De blå ränderna är väldigt blekta och blekningen har skett under textilens tidigare användning. Den blå randen är troligen färgad med vejde. Just vejde är ett pigment som fäster bra både på vegetabiliska och animaliska material. Detta till skillnad från andra växtfärgningspigment, som krapp eller färgreseda som fäster bra på ull men nästan inte alls på lin.
De blå ränderna är idag väldigt ljusblå.
I den medeltida konsten så kan man ofta se handdukar eller bordsdukar med randning och mönstring på samma sätt som bottentygerna. Här finns en bild från ett altarskåp som kommer från Österåkers kyrka, i Uppland. Scenen visar frambärandet av Jesus i templet och på altaret finns en vit duk med blå ränder.
Altarskåpet från Österåker är daterat till 1468. Foto: Lennart Karlsson
I denna bild, Bröllopet i Kana från Les Trés Belles Heures du duc de Berry, beställd av den franska hertigen Jean de Berry, 1409, kan vi se en helt vit mönstrad duk på samma sätt som droppdrällen vi ser på baksidan av broderiet.
En mönstrad bordsduk. Foto: National Library of France.
Vad är det då som är så himla fantastiskt? Jo, det är mycket ovanligt att den här typen av textilier bevarats till våra dagar. Vardagstextilier användes, slets ut, återanvändes, nyttjades som trasor och påfallande många slutade sina dagar som toapapper. Eftersom textilier nyttjades tills det inte längre fanns något kvar är dessa små tygbitar i samlingarna rent guld.
/ Maria Neijman- vikarierande antikvarie textil och Amica Sundström- förste antikvarie, textil,
