När man arbetar på ett museum om Förintelsen följer etiska dilemman med en hela tiden. Hur berättar man om det mest ohyggliga i mänsklighetens historia och samtidigt skyddar offren? Hur kan man göra dem rättvisa?
I det pågående insamlingsarbetet har vi tagit emot flera uppsättningar fotografier som poppar upp lite varstans. I en bok vi tog emot låg ett kuvert med fotografier. I ett annat ärende fick vi ett kuvert skickat till oss med bilder och en kort berättelse om proveniens. I ytterligare ett ärende har vi fått bilderna från en man som hittat dem i pappans byrålåda och berättat för oss att han kanske utsattes under Förintelsen. Han kände inte till det och blev plötsligt osäker. Var pappan ett offer för Förintelsen? Var han soldat och var med och befriade fångarna? Från kollegor runt om i Europa har vi hört liknande berättelser.
Fotografi på koncentrationslägret Dachau april 1945. Foto: SHM
Maskinskriven text på polska ”Baraki obozowe” som betyder lägerbaracker. Objektsnummer: 3213908 Foto: SHM.
De bilder vi fått har sitt ursprung i Dachau. Troligtvis är de tagna på dagen för befrielsen av lägret, eller dagarna strax därefter, av amerikanska soldater. De är brutala och hemska, men iscensatta. Soldaterna ville dokumentera vad som skett, och säkert också visa sin egen godhet i kontrast till nazismens ondska. Man vet inte vem som tagit bilderna och en del av den tillgängliga informationen som finns är något motstridig. Det verkar dock som att amerikanska soldater kunde ta med bilderna hem som ”souvenirer”. Möjligen gavs de av den befriade lägeradministrationen eller fd fångar som negativ vilka sedan framkallades i närliggande München.
De har ofta gömts undan och när de hittas av efterlevande så antar man att man har denna historia i familjen, men aldrig berättat. Det knyter an till ”myten om tystnaden” av de överlevande. Många tror att de överlevande inte vile berätta, men senare forskning visar att det snarare var att ingen ville lyssna. Det finns mängder av material av tidiga vittnesmål, och dessa är ju bland dem.
Så på det sättet säger de inte bara något om det ohyggliga i Förintelsen och varför museet som vårt finns. Bilderna säger även något om vår tid och minnet av densamma, hur man idag hanterar minnet. Samtidigt som autentiska bilder idag är oerhört viktiga i och med den snabba spridningen på internet och bruk av bildmanipulerande tjänster.
Vad gäller registrering av den här typer av bilder så måste man hitta en balans av tillgänglighet och etisk publicering. Å ena sidan är det oerhört viktigt att vi visar och berättar om Förintelsen av Europas judar och folkmordet på romer, å andra sidan känns det lika viktigt att inte skända offren en gång till genom att visa upp deras döda kroppar. En ibland svår avvägning, men oerhört betydelsefull.
Fotografierna finns i vår samlingsdatabs: Fotografi från befrielsen av Dachau – Sök i samlingarna
Yael Fried, Intendent. Sveriges museum om Förintelsen /SHM