Försoningsceremoni vid Gammplatsen

På Urfolkens dag, den 9 augusti 2019, skedde den största repatrieringen någonsin i Sverige. Kvarlevor från ett 25-tal individer återbördades till sina viloplatser under en ceremoni vid Gammplatsen i Lycksele. Katherine Hauptman, chef för Historiska museet, talade och framförde en ursäkt till det samiska folket.

Ett varmt tack till er alla för att vi är inbjudna till den här försoningsceremonin. Vi ses här i dag i ett stort, allvarligt och viktigt syfte. I dag gör vi upp med ett svårt historiskt arv. Jag står här i ödmjukhet, med en uppriktig ursäkt till det samiska folket och med förhoppningen om att vi från och med nu tillsammans tar chansen att skriva ny historia. Men för att kunna gå vidare och skapa något nytt behöver man ta reda på vad som hänt – att förstå sin historia…

Jag kan konstatera att det museum som jag i dag är chef för – Historiska museet – på flera punkter handlat klandervärt och på sätt som inte är förenliga med vår värdegrund. Både forskningsetiken och museernas egna etiska regler har förändrats sedan 1950-talet. Hanteringen av de mänskliga kvarlevorna från Gammplatsen var dock felaktig och problematisk redan då.

Historiska museet hade en aktiv roll i händelserna, genom att begära in samiska kranier till sina samlingar. Syftet med insamlingen kan kopplas till rasstudier, något vår arkivgenomgång av de inblandade personernas korrespondens, tyvärr bekräftar. På 1950-talet torde det stå klart för världen vilka konsekvenser rasforskning kan innebära i form av diskriminering, förföljelse och till och med mord. Vid denna tid var det arkeologisk praxis att allt material sändes till Historiska museet för analyser, konservering och för att museet skulle yttra sig om fyndfördelning. Därför skickade Västerbottens museum föremålen och de mänskliga kvarlevorna från Gammplatsen till Stockholm i augusti 1950.

Föremålen fördes sedan till Umeå 1951, men de mänskliga kvarlevorna lämnades kvar på Historiska museet, trots att även de var fyndfördelade till Västerbottens museum. Den ansvarige forskaren ville göra mer tidskrävande analyser. I en brevväxling frågar handläggaren på Västerbottens museum upprepade gånger efter resultaten utan framgång. Därefter saknas det dokumentation om vad som hände med kvarlevor och skelett. Vi har tyvärr inte lyckats lokalisera vare sig analysrapporter eller andra handlingar som berättar mer. Det vi vet är att kvarlevor, mer än 60 år senare, återfanns vid en inventering av det magasin på Historiska museet, där material som tillhör andra museer förvaras. Men trots nya inventeringar saknas det fortfarande skelett från Gammplatsen. Vi vet inte när eller var de har försvunnit, men vi kan med visshet säga att processen historiskt inte har hanterats och dokumenterats på ett tillfredsställande sätt.

Denna långa tid av osynlighet har förhindrat en tidigare återbegravning och bidragit till att förlänga en smärtsam historia, som har fått gå i arv. Det är med innerlighet jag vill be om förlåtelse för Historiska museets roll i den långa, orättfärdiga och sorgliga processen som har drabbat Gammplatsens människor. Jag hoppas att denna försoningsceremoni kan skänka er den frid och ro ni förtjänar.

Arbete med historia och kulturarv är ett ansvar, inte minst ett ansvar i förhållande till de människor som lever här och nu. Vi som lever i dag kan inte ändra på föregående generationers handlingar, men vi SKA omhänderta olika arv i ömsesidig respekt och därmed så ett frö till att läka historiska sår. Kamp och motstånd mot diskriminerande normer har varit en viktig motor för att urfolket samerna ska få de rättigheter som är helt självklara. Vi kan lära av historien. Historia visar att samhället går att förändra.

Med detta hoppas jag att vi kan skriva ett nytt kapitel i historieboken, ett kapitel där de offentliga institutionerna arbetar i god och ödmjuk dialog med företrädarna för det samiska folket. Och tillsammans skapa framtidens historia med ljusare arv för alla.

Katherine Hauptman,
Museichef Historiska museet