Består en historisk samling av efemära ting, är det särskilt viktigt att värna om dess framtid. Det Hallwylska arkivet är en sådan samling. Det ger en fantastisk inblick i ett förmöget hushåll kring sekelskiftet 1900. Men det innehåller allt från vältummade trevande kärleksbrev och hushållskvitton till tiotusentals brevkopior på florstunt papper.
Digitaliseringen av arkivet började dels för att tillgängliggöra innehållet, dels för att bevara materialet. I och med att det är ett begränsat, om än stort, antal föremål beslöt den dåvarande ledningen att det skulle bli ett enskilt projekt. Så här i efterhand kan jag se att det borde ha förts in i den ordinarie verksamheten som linjearbete.
Arkivet är förvisso en sammanhållen enhet, det går att avgöra när allt material är digitaliserat, men lika litet som de enskilda pappersbitarna är betydelsebärare i sig, är slutprodukten hela målet. Pappersbitarna måste ha betydelsebärande information på sig och de måste ha relationer till människor i då- och nutid. Slutprodukten – total digitalisering – är oväsentlig om vi inte under arbetets gång har samlat erfarenheter som kommer till nytta i ett större perspektiv. Och för det krävs människor. Människor som finns kvar i organisationen när en uppgift är klar och nästa väntar.
Som det är nu, försommaren 2020, tyder alla tecken på att museibranschen kommer att stå inför drastiska förändringar de närmaste åren, framför allt ekonomiskt. Det påverkar även digitaliseringen av det Hallwylska arkivet. Är det Corona-relaterat? Ja, fast det är inte våra kroppar som har smittats, utan våra sinnen.
Wilhelmina satsade stort på katalogisering.
Ledare i alla länder har sedan början av året tävlat om att visa sig handlingskraftiga, mer eller mindre lyhörda för befolkningens känslor. Drakoniska åtgärder är tydligen det som har imponerat mest på andra ledare och den samlade journalistkåren. Men den som tar beslut för att arbeta mot någonting, tar oftast fel beslut. Därför befinner vi oss nu i den situationen att ingen vågar erkänna sina misstag eller sin osäkerhet.
För den sakens skull vill jag se heroiska istället för drakoniska åtgärder, åtgärder som genom sitt hjältemod värnar om framtiden genom att bevara det mest efemära av allt: människan.
