I början av veckan deltog vi i Digitalt museimöte, en coronaanpasssad, livestreamad variant av museernas traditionella vårmöte. Under dag två höll vår avdelningschef, Karin Nilsson, detta anförande, där hon frågar sig – och hela museivärlden – varför museerna inte har kommit längre i digitaliseringsprocessen.
Uppdatering 2020-11-04
Nu går det att se hela konferensen på Youtube!
”Året är 2020 och vi befinner oss på ett digitalt museimöte som handlar om digitala saker. Finns det någon annan sektor som fortfarande pratar om digitalt som en särart? Jag vet inte säkert, men jag tror inte det.
Kan det finnas någon annan sektor som brottas med samma problem som vi. Som fortfarande till exempel skiljer mellan registrering och digital registrering? När H&M, Adlibris, Amazon och Wish publicerar miljontals ”objektsidor”, var och en med ett eget föremål med beskrivande text och bild gör de det med en hastighet som vi i museivärlden inte ens kan drömma om. Det skulle förvåna mig om de har samma diskussioner som vi har om vilket det exakta sakordet är eller vem som har rätt att bestämma hur ett föremål ska beskrivas. Hur går det till när Adlibris tar fram sina klassningar och beskrivningar? Hur kan de vara så snabba?
När Spotify startade sin verksamhet för några år sedan gick det inte att hitta artisterna. De var dubblerade och man var tvungen att välja mellan tre stycken Michael Jackson för att hitta rätt och inte ens då gick det att hitta alla låtar. Uruselt tyckte många och på något år fixade Spotify ihop det som på museerna motsvarar personmoduler i sina samlingsförvaltningssystem så att alla Michael Jackson pekade på samma person. Systemet blev sömlöst och upplevelsen blev mycket bättre för användaren. Hur mycket resurser la dom på det arbetet? Var det värt det? Jag tror det…
När SVT bytte fokus från tablå-TV till SVT play blev det en tittarstorm. Hur skulle mediet kunna överleva att flyttas ut på internet. Hur skulle de kunna fylla både tablån och internet med innehåll? Hur skulle det bli med kvaliteten? Som ni vet gick det ganska bra… De kunde existera både i människors vardagsrum och i deras telefoner. Samtidigt.
Naturligtvis har dessa exempel mycket mer pengar än vad vi har. Men det hade de knappast från början och även om de haft det, räcker det som förklaring?
Det är dags att lyfta blicken. Under tiden som vi på museerna har tagit fram digitaliseringstrategier, funderat på om vi ska använda begreppet skanning, bildfångst eller möjligtvis digitisering och diskuterat om vi verkligen har tid att arbeta digitalt och om det verkligen är säkert att ha möten på teams, har resten av världen förändrats. När jag handlar på Ica frågar ingen om jag vill betala digitalt. Tvärtom är det numer ovanligt med kontanter och jag förutsätts kunna betala med kort eller med swish. Det går fortare i kassan, jag slipper stå länge i kö och jag får en bättre överblick av mina inköp. Digitaliseringen av butiker och affärssystem har effektiviserat affärsverksamheten och gjort det lättare för användaren av tjänsterna, för oss, konsumenterna.
Glödlampa i stället för stearinljus.
Det är dags för ett stort språng. Vi har redan provat alla former av stöpning av stearinljus, det ger oss ingen glödlampa. Vi kommer inte vidare i den takt vi skulle behöva. Vi ser fortfarande det digitala som något särskilt, som något avvikande. Som en egen gren, en egen kompetensprofil. Vi lägger ihop saker som IT, samlingsförvaltningssystem, digitala visningar och utställningar, webbutveckling och sociala medier till samma sak. Och ibland anställer vi till och med en och samma person till att hantera dessa helt olika saker. En digital person.
Den digitala transformationen är svår. Den är krävande, utmanande och tvingar oss att tänka nya tankar. Men vi måste ta oss igenom den. Vi måste sluta benämna det digitala som avvikande som i registrering och digital registrering, som utställning och digital utställning, som visning och digital visning, som museimöte och digitalt museimöte. Vi behöver se det digitala som normal museiverksamhet. Att det är normalt att kunna boka visningar på internet och inte behöva ringa museet på speciella telefontider, att det är normalt att intendenter delar med sig av sin kunskap på Wikipedia, att museets uppdrag inte är begränsat till sina fyra väggar som så få människor ändå kan ta sig till. Uppdragen för museerna är ju i många fall att berätta, förmedla och diskutera historia och kulturarv med utgångspunkt i sina samlingar. Jag tycker själv att det är oerhört viktigt att vi i museibyggnaderna erbjuder utställningar, visningar och pedagogisk verksamhet. Men jag förstår inte varför vi begränsar oss själva så. Vi kan vara så mycket mer. Få andra verksamheter har samma möjligheter som vi har med de fantastiska samlingar vi förvaltar och med den kunskap vi har. Vi kan göra skillnad för människor!
Varje gång vi pratar om att vi behöver berätta, förklara, övertyga allmänheten och våra uppdragsgivare om hur viktigt det är med digitalt kulturarv protesterar jag. Vi är redan förbi det. Det tåget har gått. Det är inte de andra som behöver övertygas, det är vi själva.”
